Det är alldeles uppenbart – för den som vill se. De som, i likhet med Carin Jämtin och Urban Ahlin (S), tvärtom påstår att det är Israel som vägrar förhandla, är alldeles fel ute. Paul Widén kommenterar så här:
Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har gång på gång uppmanat den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas att återvända till förhandlingsbordet. Senast den 26 juli gjordes detta, i Netanyahus ramadan-hälsning på YouTube: ”Jag vill ta tillfället i akt och uppmana min granne, president Abbas, att sätta sig ner och förhandla med mig, villkorslöst, här och nu. Våra två folk väntar på och längtar efter detta ögonblick.” Trots att Israel alltså ensidigt uppmanar till fredsförhandlingar, påstår Ahlin och Jämtin att de [dvs. Israel] ensidigt avvisar fredsförhandlingar. Med ett ord: Ahlin och Jämtin ljuger.
Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas har å sin sida kategoriskt vägrat att återuppta fredsförhandlingarna med Israel så länge Israel inte inför ett byggstopp på Västbanken och Östra Jerusalem. Detta förhandlingsvillkor existerade inte mellan 1993 och 2009, vilket Mahmoud Abbas är helt öppen med: ”Det var [USA:s president Barack] Obama som föreslog ett totalt byggstopp på bosättningarna. Jag sa, ‘OK, låt gå.’ Vi klättrade upp i trädet tillsammans. Sedan klättrade han ner på en stege, tog bort stegen och sa till mig, ‘Hoppa!’ Tre gånger gjorde han det.” Trots att palestinierna alltså har framfört villkor som omöjliggör fortsatta fredsförhandlingar, påstår Ahlin och Jämtin att de ”har varit mycket tydliga med att de vill få igång fredssamtalen.” Med ett ord: Ahlin och Jämtin ljuger.
Israel vill alltså förhandla förutsättningslöst, medan palestinierna bara vill förhandla om Israel i förväg går med på vissa villkor. Så ser verkligheten ut.
Här är YouTube-filmen från länken ovan:
Och de ”palestinska” villkoren, ja, de består ju bland annat av, att judarna ska upphöra med ”bosättningar” på ”Västbanken”, att 1967 års ”gränser” – som i själva verket är 1948 års stilleståndslinjer – ska vara gränsen mellan Israel och Västpalestina. Detta trots att många judar har bosatt sig öster om denna stilleståndslinje, detta trots att Israel har varit berett att avstå land i nuvarande Israel mot att dessa ”bosättningar” får vara kvar. Detta samtidigt som ingen har haft något att invända mot att de arabiska ”bosättningarna” i nuvarande Israel får vara kvar …
Många har också hävdat att en förutsättning för fredsförhandlingar är, att Israel godtar att alla de cirka 750 000 araber som tvangs, eller av arabstaterna uppmanades, lämna nuvarande Israel under Israels försvarskrig år 1948, och deras ättlingar intill evig tid – ska få ”återvända” dit. Men de allra flesta av dessa personer har aldrig varit bosatta där och har aldrig flytt därifrån. Många fler människor har tvingats lämna andra områden på jorden. Till exempel har ca femton miljoner tyskar tvingats lämna t.ex. Schlesien och Ostpreussen efter det andra världskrigets slut, utan att de och deras ättlingar – intill evig tid – framställt några starkare krav på ”återvändande”. Ingen kräver heller att de cirka 750 000 judar som tvangs lämna arabstaterna efter Israels försvarskrig år 1948 – och deras ättlingar – ska få ”återvända” till arabstaterna. Det är endast de arabiska palestinska ”flyktingarna”, och deras ättlingar som fortfarande hävdar ”rätten” att återvända dit där merparten av dem aldrig varit bosatta!
Mahmoud Abbas har dessutom vägrat erkänna Israel som en judisk stat, men samtidigt hävdat, att ”Palestina” är en arabisk stat – som nu för övrigt söker och tyvärr också sannolikt kommer att få erkännande av FN. Man noterar att många stater kallar sig ”arabiska” eller ”islamiska”, men ingen kallar sig ännu judisk …
Fredspristagaren Yassir Arafat tyckte för sin del, att en ”Palestinsk stat” bara var en ”språngbräda för att ta mer”:
Eftersom vi inte kan besegra Israel i krig gör vi det i etapper. Vi tar i sin helhet varje område som vi kan av Palestina och upprättar där vår suveränitet och använder det som en språngbräda för att ta mer. När tiden är inne kan vi få Arabländerna att förena sig med oss i ett slutgiltigt slag mot Israel.
Källa: Reichmann: Världens medelpunkt, XPMedia, 2006, s. 218.
Och en annan medlem av PLO uttrycker sig på följande sätt:
Det palestinska folket existerar inte.
Skapandet av en palestinsk stat är bara ett sätt att fortsätta vår kamp mot staten Israel för arabisk enighet. I verkligheten finns det ingen skillnad mellan jordanier, palestinier, syrier och libaneser. Det är bara av politiska och taktiska skäl vi talar om existensen av ett palestinskt folk, eftersom det arabiska nationella intresset kräver att vi hävdar existensen av ett särskilt palestinskt folk mot zionismen. Jordanien, som en suverän stat med definierade gränser, kan av taktiska skäl inte ställa krav på Haifa eller Jaffa, medan jag som palestinier tveklöst kan kräva Haifa, Jaffa, Beer-Sheva och Jerusalem. Men i det ögonblick vi återtar hela Palestina, kommer vi inte att vänta en minut med att återförena Palestina och Jordanien.
Jag skulle kunna ge många exempel på denna tendens, eller snarare strävan. Strävan är att utplåna Israel. Den eventuella staten ”Palestina” som många andra existerande stater tycks angelägna att erkänna, är alltså enbart ett steg på vägen, inte mot fred med Israel, utan mot att utplåna Israel.
Inte undra på, alltså, att ”Palestina” vägrar förhandla med Israel om fred. För den stat man vill utplåna, Israel, vill man ju inte ha fred med, den staten vill man just utplåna, och det kan inte rimligen ske med fredliga medel, kan inte ske genom förhandling.
Länk: Anna Ekström, Skånskan.
Kommentarer är stängda.