Lennart Eriksson

Denna blogg drivs av Lennart Eriksson, som också har skrivit nästan alla hittills över 1400 inlägg. Läs mer under rubriken "Om Sapere Aude!" ovan - och observera även följande:

Nemo me impune lacessit

Sagt om Sapere Aude!

"Sapere Aude är en av Sveriges bästa bloggar!" - Läst på Facebook 2014-01-26

"Modigt. Provocerande. Intressant." - E-post 2014-08-27

"Lennart Eriksson … hjälten på Migrationsverket" - E-post 2015-08-15

Arkiv

Kategorier

Kalender

oktober 2019
M T O T F L S
« maj    
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Enter your email address:

Delivered by FeedBurner

De totalitära rörelsernas behov av fiender

Som jag och flera andra anser, har de senaste etthundra åren präglats av två totalitära rörelsers uppgång och fall, nämligen kommunismen och nazismen. Vi ser nu en tredje totalitär rörelse på uppgång, nämligen islamismen. Låt oss hoppas att den snart också ska falla.

Jag har tidigare bloggat om de stora likheterna dem emellan, bland annat när det gäller anspråk på världsherravälde, erövring genom krig, total kontroll över såväl individ, samhälle som stat. Läs t. ex. här.

Det finns dock ytterligare en aspekt hos dessa rörelser/ideologier som förtjänar uppmärksamhet, nämligen det faktum att alla tre definierar sig genom, och närmast finner sitt berättigande i att identifiera och bekämpa en upplevd fiende.

För kommunisterna, närmast i leninismens skepnad, var det kapitalisterna som var den fiende som skulle bekämpas, besegras, underkuvas, elimineras eller dödas. För nazisterna var det judarna. För islamisterna är det – alla utom dem själva.

Några särskilda bevis för detta synsätt behöver väl knappast lämnas när det gäller kommunisterna. Om man läser Hitlers Mein Kampf framgår det tydligt att nazismen knappast vore möjlig utan antisemitismen. Judarna utmålas som själva orsaken till tyskarnas påstådda elände, ett elände som endast kunde avhjälpas genom bekämpandet av judarna.

På samma sätt utgör islamisternas indelning av världen i ”krigets hus” och ”islams hus”, dar al-harb respektive dar al-islam en variant av samma vi-och-de-tänkande. Endast i islams hus råder fred. Människor som bor någon annanstans befinner sig i krigets hus och måste bekämpas, underkuvas eller dödas.

Syftet i alla tre fallen är utplåning, utplåning av kapitalisterna, judarna och innevånarna i krigets hus. I vissa fall finns möjligheten till underkastelse. En kapitalist kunde omvända sig och en otrogen kan också underkasta sig islam och bli muslim eller i vart fall böja sig under den islamiska lagen.

Endast nazismen kräver judarnas utrotning, även om vissa islamister varit inne på samma tanke, såsom palestiniernas ledare under andra världskriget, stormuftin av Jerusalem Hajj Amin al-Husseini.

Alla dessa rörelser har alltså för sin själva existens tydligen ett behov av fiender att besegra.

Detta ska inte ske genom samtal eller ens övertalning utan genom våldsamt underkuvande. – Och hur skulle nazisterna i ord kunna övertyga judarna om att de måste dö?

I psykologiska termer framstår det som att de som anammar kommunism, nazism och islamism i första hand inte gör det genom att bejaka sin egen identitet, utan genom att förkasta, negera och ta avstånd från andras verkliga eller inbillade identiteter. ”Kapitalisten” identifierar väl oftast inte sig själv som kapitalist, innevånaren i ”krigets hus” identifierar sig inte själv så. Det är i stället anhängarna av de totalitära rörelserna som först tillskriver andra människor dessa identiteter för att sedan kunna förkasta och angripa dem. Detta gäller även de enligt Hitler förhatliga egenskaper som han falskeligen tillskriver judarna.

I stället för att föregå med gott exempel, utpekar man andras påstådda dåliga exempel, och förflyttar därmed fokus från sig själva, från vad man egentligen vill uppnå (om något), till andras inbillade tillkortakommanden.

Detta kan tolkas som att man själva har en svag identitet, en ”negativ självbild”, en som kan stärkas, inte i absoluta termer utan endast relativt mot andra och då endast genom att försvaga andras identiteter/självbild. Det gäller alltså inte i första hand att utveckla sig själv, utan att ”avveckla” (förminska) andra. Det gäller inte att visa fram sig själv som ett gott exempel, utan mera att ta kål på andras förment dåliga exempel.

Detta är i allt en mycket negativistisk syn på tillvaron, en tillvaro som blir meningsfull endast genom att man identifierar fiender att bekämpa.

En mera positiv syn är enligt min mening den att uppfatta sina medmänniskor i första hand som vänner snarare än fiender, detta oavsett om de är kommunister, nazister, islamister, kapitalister, judar eller boende i krigets hus. Människor är sociala varelser och beroende av varandra, inte i grunden till följd av någon av dessa egenskaper utan just därför att de är människor som kan erbjuda varandra hjälp, stöd, kunskaper och erfarenheter som andra saknar.

Alla människor har fel och brister, men alla människor har också någonting som andra människor behöver. Jag tror att varje människa har någon unik egenskap, förmåga eller kunskap som andra människor saknar och behöver. Det gäller då att ta fasta på detta och inte på felen och bristerna. Varje människa blir då viktig för gemenskapen.

Så uppstår mänsklig gemenskap, fred och utbyte till ömsesidig nytta och allmänt välstånd. En fokusering på andras förmenta fel och brister ger däremot upphov till motsatsen, krig och misär.

Vi har inget behov av fiender för att skapa välstånd. Vi har behov av vänner. Vänner får vi inte genom att tvinga andra människor till underkastelse eller genom att bekriga dem. Vänner får vi genom att räcka varandra handen och ta emot det goda som människorna har att erbjuda varandra, det goda som ändå i grunden är så mycket mer och viktigare än det onda vi som felbara människor ändå tyvärr inte kan undgå att göra.

Svårigheten är då att veta vad som är ont och gott, visst. Men ett kan vi väl ändå vara överens om: Behovet av fiender är ett ont behov. Alltså är kommunismen, nazismen och islamismen onda rörelser och ideologier.

***

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

1 comment to De totalitära rörelsernas behov av fiender

  • Ska vi vara ”snälla” och bjuda in ”snälla” muslimer till Europa och sen sitta och se på hur de växer i antal och inflytande, startar ett islamiskt parti, tar mer och mer utrymme och makt? Hur många miljoner kan vi bjuda in och inte se att de tar över? Hur länge kan denna ”mångkultur” få fortsätta?

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.