Låt mig i denna andra bloggning i ämnet nu citera vad Qutb anser att Shari’a är. Så här skriver han:
Shari’a omfattar de islamiska trossatserna och uppfattningarna och deras implikationer med avseende på Guds attribut, livets natur, vad som är uppenbart och vad som är fördolt i det, människans natur och sambanden mellan dessa. På motsvarande sätt omfattar det politiska, sociala och ekonomiska angelägenheter och deras principer, med avsikten att dessa återspeglar den fullkomliga underkastelsen under Gud allena. Det omfattar också juridiska angelägenheter (detta är vad man idag menar med Shari’a, men den sanna betydelsen av Shari’a i islam är en helt annan). Den handlar om samhällets moral, seder, värden och normer, i enlighet med vilka personer, handlingar och händelser värderas. Det rör sig också om alla aspekter av kunskap och om konstens och vetenskapens principer.
Shari’a omfattar alltså allt, enkelt uttryckt. Om islamismen anser att den islamiska lagen skall utgöra grunden för eller ”omfatta” allt det, som Qutb här nämner, måste islamismen betecknas som en totalitär politisk ideologi.
Världsjudendomens syfte är enligt Qutb
att eliminera alla begränsningar, i synnerhet de begränsningar som påläggs av tro och religion, så att judarna skall kunna tränga in i hela världens politiska system och sedan vara fria att sätta sina onda planer i verket. Överst på listan av dessa aktiviteter är ocker, med syftet att all mänsklighetens rikedomar skall hamna i händerna på judiska finansinstitutioner som drivs av ränta.
Detta framstår som en närmast antisemitisk ståndpunkt, eller hur.
En tydlig distinktion finns bland islamister, nämligen mellan ”islams hus” och ”krigets hus”. Så här skriver Qutb om detta:
Det finns bara en plats på jorden som kan kallas islams hem (Dar ul-Islam) och den platsen finns där den islamiska staten har etablerats och Shari’a är auktoriteten och Guds gränser upprätthålls, och där alla muslimer har hand om statens angelägenheter med ömsesidig konsultation. Resten av världen är fientligheternas hem (Dar ul-Harb). En muslim kan bara ha två möjliga relationer till Dar ul-Harb: fred med en kontrakterad överenskommelse, eller krig. Ett land med vilket det finns ett fördrag kommer inte att anses vara islams hem.
En muslim bör följaktligen enligt Qutb vara lojal endast mot ”islams hus”:
En muslim har inget land annat än den del av jorden där Guds Shari’a har upprättats och där mänskliga relationer grundas i den fundamentala relationen med Gud; en muslim har ingen nationalitet utom sin tro, vilken gör honom till en medlem i den muslimska gemenskapen i Dar ul-Islam; en muslim har inga andra släktingar än dem som delar tron på Gud
Vidare:
Islams hemland är en tillflykt för var och en som antar den islamiska Shari’a som statens lag, så som fallet är med dhimmis. Men varje plats där den islamiska Shari’a inte har tillkämpats och där Islam inte härskar blir till ett fiendskapens hem (Dar ul-Harb) såväl för muslimen som för dhimmin. En muslim kommer att förbli beredd att kämpa mot det, oavsett om det är hans födelseplats eller en plats där hans släktingar bor eller där hans egendom eller andra materiella intressen finns.
(En dhimmi är en person som lever under shari’a utan att vara muslim, och därför är underkastad särskilda restriktioner och plikter, såsom att betala en särskild skatt, jizya.)
Jahiliya skall ”avsättas” och islams sätt att leva skall enligt Qutb ”framtvingas”:
Islams främsta plikt i denna värld är att avsätta jahiliya från ledarskapet av människor och att ta detta ledarskap i egna händer och framtvinga det särskilda sätt att leva som är dess permanenta kännetecken.
Slutsatsen av allt detta tycks bli följande: För Qutb är islamismens syfte att med våld framtvinga ett totalitärt världsherravälde. I detta liknar islamismen i så fall både nazismen och kommunismen.
***
Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, islamism, jahiliya, judar, kommunism, Milstenar, nazism, Seyyid Qutb, shari’a, världsherravälde