Jag har tidigare bloggat om denne man, som av oklar anledning utnämnts till professor. Läs här, här, här och här.

Idag försöker han, föga framgångsrikt, att i dagens Svenska Dagbladet utifrån vad som ytligt framstår som vetenskapliga utgångspunkter, recensera Försvarshögskolans ”Rosengårds-rapport”, som jag skrivit om här.

Gardell tycks mena att Ranstorp/Dos Santos, som författat rapporten, i stället för att ha intervjuat personer som arbetar i Rosengård, såsom närpoliser och socialarbetare, borde ha pratat med Rosengårds-borna själva. Eftersom de inte gjorde det är alltihop, menar han, fråga om ”andrahandsuppgifter”.

Redan här uppstår ett stort problem. Om det finns ett ”skräckvälde” i Rosengård, så är det osannolikt att de som utsätts för det, och i synnerhet dem som är underkastade ”hot”, ”kontroll” och ”fysisk repression” skulle våga berätta om det för forskare. Ett sådant tillvägagångssätt skulle dessutom innebära svårigheter att kommunicera såväl rent språkligt och utifrån skilda ”kulturkoder”, i synnerhet med nyinflyttade. Slutligen skulle de intervjupersoner som anser att radikalisering är bra sannolikt finna det vara i deras intresse att förneka den.

Alltså är det Gardell felaktigt kallar ”andrahandsuppgifter” en mycket framkomlig väg. Det är nämligen inte alls fråga om andrahandsuppgifter; det är frågan om förstahandsuppgifter från personer som utifrån sina egna erfarenheter uttalar sig om förhållanden som de själva upplevt i kontakter med Rosengårdsbor. Dessa uttalanden kallar Gardell ”anekdotiska bevis”. Med detta epitet blir Gardells syfte uppenbart: Han vill inte endast undergräva rapportens trovärdighet i sig. Han anklagar också de intervjuade poliserna, socialarbetarna, akademikerna för att berätta skrönor. Detta i stället för att i någon mån ta fasta på vad de säger.

För övrigt: Vilket ”anekdotiskt bevis” utgör kravallerna i Rosengård? De utlöstes av att en källarmoské var tvungen att flytta. Men om vi utgår från att Gardell inte var där när det hände, och han alltså inte såg de brända bilarna mm. med egna ögon, utan enbart hört detta från dem som var där, så bör kanske hans eventuella utsaga om att detta har hänt också avfärdas som ”anekdotiskt bevis”.

Men kravallerna har hänt. Den moské som berördes är enligt flera uppgifter, t. ex. denna och denna, just säte för en sådan islamistisk ideologi som rapporten varnar för. Det finns alltså andra uppgifter, som stöder rapportens slutsatser. En god forskning tar hänsyn såväl till dessa uppgifter, som för den delen Aje Carlboms forskning. Men man kan inte kräva av en kortfattad rapport att den skall kunna ta in och värdera alla andra källor, all annan forskning.

Det skulle däremot Gardell kunna ägna sig åt, i den mån han önskar ägna sig åt forskning. Men det ligger nog inte i hans intresse att göra det. Ett av hans politiska projekt är nämligen att få islamismen att framstå som vilken demokratisk rörelse som helst, som en ”folkhemsislamism” (se min tidigare bloggning). Och vilken plats vore väl bättre för ett sådant folkhem än i ett ”folkhemskt” miljonprogramsområde? Med den utgångspunkten är det klart att en rapport sådan som denna måste bekämpas. Dagens SvD-artikel måste ses som ett uttryck för denna strävan. Den har, som vanligt när det gäller Gardell, tyvärr inte mycket med vetenskap att göra.

Apropå Gardell så kan jag faktiskt berätta en riktigt sann anekdot om honom. Jag hade tillsammans med andra i en fullsatt lokal i Göteborgs Folkets Hus vid detta tillfälle det tvivelaktiga nöjet att höra honom avsluta tillställningen med att slagordsmässigt kräva att George Bush Jr. skulle ställas inför rätta på grund av diverse brott mot än det ena än det andra. Den församlade menigheten jublade. Men eftersom frågan för kvällen var denna: ”Islam=Terrorism?” kan man konstatera att Gardell inte heller den gången lyckades fokusera på problemet.

Tillägg 2009-02-07: Magnus Ranstorp bemöter själv kritiken i dagens Svenska Dagbladet.

***

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


15 svar på ”Mattias Gardell – vetenskapsman eller propagandist?”
  1. Hans hjärta brinner för muslimsk värld och sharia. Hans hjärta brinner inte för Kristna.

    …och oavsett hur mycket hans hjärtat är muslimskt, så förhindrade det inte att självmordsmuslimen igår detonerade sin bomb i centrala Stockholm.

  2. I hatet mot Israel följer fördunklat sinne. Oftast med PK-mundering. Framflytten av dylika spelare avslöjar stortros handlag och dess strategi, att med lögner och slag komma åt ”Lagens väktare”.
    En namne som mottagit stortros doktorshatt, för sak i samma riktning, vittnar om tolkningsföreträdarnas förhoppningsfulla sinnelag / i dag.
    Men fler och fler börjar erkänna Israels kamp som en kamp även för vår sak. Vi börjar ordna oss efter denna insikt. Pe…Mvh..

  3. Du kan tycka vad du vill om Gardell, men han är knappast ensam om att döma ut Ranstorp/Dos Santos rapport som icke vetenskaplig.
    Det finns en enkel anledning till detta, nämligen att rapporten inte är vetenskaplig (bara det faktum att den helt och hållet saknar relevanta källor borde få varenda varningsklocka att börja ringa)

  4. Mattias Gardells hjärta brinner för bättre och rättvis värld. All ondska i världen kan kopplas till USA, Israel och imperialism. Men medan kommunisterna erbjöd färden till paradiset på skinande traktorer, bjuder Gardell på en vandring bakom en kamelrumpa. Oklart om det beror på växthuseffekten, eller om anledning är att kommunistiska färdmedel ligger sedan 1989 på historiens soptipp. För oss otrogna är det tur att Gardells profetior från ”Bin Ladin i våra hjärtan” blev kvar i hans fantasier. Hans sista bok ”Tortyrens återkomst” är en orgie av selektivitet. Det är ingen angenäm upplevelse att bli utsatt för tortyr, men de flesta skulle säkert föredra waterboarding på Guantanamo framför halshuggning i Pakistan. Hos Gardell, det är väst som har huvudansvaret för båda. Det finns också hans uttalande som är i paritet med uttalanden från en annan akademisk charlatan, nämligen Jan Hjärpe.
    *** Islamism är ingen enhetlig ideologi utan ett politiskt landskap med olika konkurrerande idéer. I dess islamdemokratiska huvudfåra betonas politisk pluralism och mänskliga rättigheter.

    Hans kritik i av Ranstorp/Dos Santos rapporten är knappast värt kommentar. Gardell har målet klart från början, nämligen att sänka rapport, nu gällde det att hitta vägen. Men till och med där åkte han i dike. Din analys av första resp. andrahanduppgifterna är helt riktig. Lägger man till muhammedanernas ”al-Taqiyya” får de flesta klart för sig vem som är mera seriös Ranstorp/Dos Santos eller religionshistoriker Gardell.

    Lite OT. Rekommenderar att läsa sista två artiklar hos Dick Haas. Första handlar om bluffen med FN’s sjukhus i Gaza, andra om båten med hjälpen som stoppades av IDF (någonting att garva åt, när man tar sin kvällswhisky och stoppar pipan med en Gawith Ennerdale)

  5. Därför att i extremisternas ögon är det de andra som är avvikande.

    Det radikalaste på Kuba är att vara så dum att man tror på den kubanska författningen.
    Påminner om den sovjetiska författningen från -36 eller -37 som var en av de mest liberala i hela världen och som på pappret tillförsäkrade sovjetmedborgaren en frihet som vi i väst fortfarande bara kan drömma om.
    På pappret, alltså.

  6. [Denne kommentators kommentar på denna blogg den 14 januari 2009: ”Nej jag anser inte att Israel har rätt att existera.” /Sapere Aude]

    lasse:
    De flesta är dock radikala utan att veta det, bara det att de flesta försöker vara radikalt normala.
    Men varför skulle vissa radikala låtsas vara radikalt normala??

    Yttrandefriheten är ju garanterad i den kubanska grundlagen, så det skulle nog inte framstå som radikalt där.

    Jag tänkte att det var steget efter att man konstaterat att radikala muslimer gömde sig bakom mänskliga sköldar där.

    Pelena:
    Särskilt roligt med tanke på författarens ideliga kastande med uttrycket antisemiter.

  7. Detta som Aje Carlbom skriver håller jag med om:

    ”När det gäller islamism är det också orimligt på andra sätt att använda ordet islamofobi för att avfärda kritiska uttalanden. Islamister ingår i en politisk och samhällsförändrande rörelse. I Sverige och i andra europeiska länder arbetar de för att förändra den etablerade befolkningens synsätt på islam och för att det ska etableras islamiska offentliga institutioner som företrädesvis ska användas av muslimer. Deras arbete innebär sålunda att de gör ”islam” till en offentlig angelägenhet, till något som berör alla svenska medborgare. Islamisternas anspråk på offentliga resurser, på att islam ska ges ett utvidgat utrymme i samhället, att det ska vara möjligt att praktisera religiösa ritualer på arbetsplatser, att flickor och pojkar ska hållas åtskilda i skolor får till följd att alla i samhället bör kunna ha synpunkter på detta utan att definieras som psykiskt störda (fobiker).
    Mig veterligen är det ytterst ovanligt att politiska grupper som gör anspråk på offentliga resurser görs till ”untouchables” som ingen kan ifrågasätta eller rikta kritik mot. Situationen hade varit annorlunda om islam var en helt och hållet privat angelägenhet som inte används i ett politiskt projekt med samhällsförändrande inriktning.”

    Nog måste vi andra ha rätt att protestera mot yttre krav om att förändra vårt samhälle?

  8. PV, de flesta radikala ser sig inte som extremister utan anser sig företräda det normala. I deras ögon är alla som inte tycker som de onormala och radikala.
    Om du på t ex Kuba förespråkar yttrandefrihet så blir du med stor säkerhet ansedd som mycket radikal men i egna ögon är du säkert ”normal”.

    Det där med att flygbomba Malmö var ovanligt kryptiskt. Varför skulle någon vilja göra det?
    Tror du att någon anser sig ha ”rätt” att göra det? : )

  9. [Denne kommentators kommentar på denna blogg den 14 januari 2009: ”Nej jag anser inte att Israel har rätt att existera.” /Sapere Aude]

    Varför skulle sådana som anser att radikalisering är bra förneka att den förekommer?
    När anser du att det är dags för Flygvapnet att bomba Malmö?

Kommentarer är stängda.