Lennart Eriksson

Denna blogg drivs av Lennart Eriksson, som också har skrivit nästan alla hittills över 1400 inlägg. Läs mer under rubriken "Om Sapere Aude!" ovan - och observera även följande:

Nemo me impune lacessit

Sagt om Sapere Aude!

"Sapere Aude är en av Sveriges bästa bloggar!" - Läst på Facebook 2014-01-26

"Modigt. Provocerande. Intressant." - E-post 2014-08-27

"Lennart Eriksson … hjälten på Migrationsverket" - E-post 2015-08-15

Kommentarer

Arkiv

Kategorier

Kalender

april 2019
M T O T F L S
« mar    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

Enter your email address:

Delivered by FeedBurner

”Israel behöver en ny politik” – men det behöver nog en del andra också!

Så lyder (inom citationstecknen) rubriken på huvudledaren i gårdagens Svenska Dagbladet (22/1), författad av Claes Arvidsson. Det kanske ligger någonting i det påståendet men, som Arvidsson också nämner, är Israel samtidigt enligt Freedom House ”fortfarande den enda fria staten i regionen”. Rapporten från Freedom House kan du ladda ned härifrån (pdf); Israel finns med på sid. 15.

Så sett har väl Israels politiker hittills ändå varit rätt framgångsrika i sitt värv. Att upprätthålla en fri stat trots upprepade och pågående angrepp decennium efter decennium från omgivande mer eller mindre ofria stater och organisationer vars enda syfte är och har varit att utplåna den enda fria staten i regionen: Israel. Det har de inte lyckats med, men Israel har lyckats med att förbli fritt!

Valet i Israel är nu överståndet. Jag läser en artikel, också i gårdagens SvD, med rubriken ”Israel väntas ta ett stort steg till höger”. De preliminära valresultaten tyder dock på att så inte blir fallet – vad man nu menar med ”höger”.

Artikelförfattaren, Catrin Ormestad, menar dock att det är ”ett som redan står klart: det nittonde knesset kommer att bli det mest högerextrema och nationalistiska i Israels historia”. Hon refererar i detta sammanhang till det nya partiet HaBayit HaYehudi som enligt dess ledare Naftali Bennett ”istället för att förhandla om fred” vill ”att Israel omedelbart ska annektera 60 procent av Västbanken”.

Om det är högerextremt och nationalistiskt att vilja annektera en del av ett av Israel i försvarskrig erövrat territorium som ingen fullt ut erkänd stat gör anspråk på, så är det väl i så fall ännu mera högerextremt och nationalistiskt att som arabförbundets stater, PLO, Hamas, Hisbollah, PFLP, Fatah och Iran vilja helt och hållet utplåna Israel och annektera hela Israels territorium. Eller? Det finns väl knappast något tongivande parti i Israel som vill utplåna en annan stat.

Men alla de ovan uppräknade staterna och organisationerna vill utplåna Israel. Detta har dock vad jag vet hittills inte föranlett några särskilt höjda ögonbryn ens, vare sig inom journalistiken eller i ”världssamfundet”.

Varför är det på detta viset?

Jag läser en tredje artikel i gårdagens välmatade SvD, nämligen en understreckare författad av frilansskribenten Håkan Lindgren med rubriken ”Världens största krig är osynligt i medierna”.

Lindgren har grävt fram en bok från år 2008 av Virgil Hawkins med titeln ”Stealth Conflicts : how the world’s worst violence is ignored”. Jag tar mig friheten att citera extensivt från Lindgrens text:

I början av boken har Hawkins ritat upp ett diagram som är svårt att glömma efter att man sett det: de senaste årens krig och konflikter rankade efter antal döda. Det visar en annan värld än den vi är bekanta med från tidningarnas utrikessidor. Överlägset störst är kriget i Kongo. Därefter kommer Sudan, Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak. På sista plats (och det är förstås ingen slump att Hawkins har valt att sluta just där) kommer Israel-Palestina. Större än Israel-Palestina är bland annat konflikterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal – hur mycket har vi fått läsa om dem?

Vidare:

Hawkins har räknat artiklar. De första två åren av kriget i Kongo, när omkring 1,8 miljoner människor dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel-Palestina (2000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många.

Denna obalans bidrar till att forma folks uppfattning om världen. En opinionsundersökning bland en grupp universitetsstudenter i Australien (2003) visade att studenterna trodde att Israel-Palestina var världens dödligaste konflikt. Mer än hälften av dem svarade att det var den konflikt som de ansåg var i störst behov av en lösning. Detta intensiva fokus på Palestina samexisterar för övrigt med en närmast total medial likgiltighet för de omkring 4,5 miljoner palestinier som förvägras fullständiga medborgerliga rättigheter i de arabländer dit de flytt, och där de i vissa fall har bott sedan 1948.

Hawkins har en förklaring till detta:

Felet, säger Hawkins, ligger enbart i den skeva nyhetsvärderingen. Konflikter där det inte finns någon tydligt urskiljbar god sida får medierna att tappa intresset.

Den som läst min blogg noggrant kan konstatera, att detta också är min ståndpunkt. Med tillägget att man ofta tycks sympatisera med vad man uppfattar som den svagare parten oavsett om den svagare parten har rätt eller ej.

Men varför ses då ”palestinierna” som den tydligt urskiljbara goda sidan i förhållande till det ”onda” Israel? De flesta tongivande palestinska arabiska organisationer samt alla arabförbundets stater vill ju utplåna Israel. Skulle det vara en god gärning!?

I termer av stark och svag kan man endast ”tacka Gud” för att Israel genom decennierna visat sig vara just så starkt att det kunnat stå emot arabstaternas (läs arabförbundets stadga om mänskliga rättigheter), kommunisternas (PLO skapades på initiativ av det sovjetiska KGB), nazisternas (”palestiniernas” ledare under det andra världskriget, Hajj Amin Al-Husseini stod entydigt på nazi-Tysklands sida i ”kampen mot judendomen”) och de nuvarande islamonazisternas (läs Hamas’ stadga) upprepade och alltjämt pågående anfalls- och utplåningskrig mot den enda judiska staten i världen och den enda fria staten i regionen: Israel.

Vilket av någon anledning gör att jag erinrar mig Sveriges konung Gustav II Adolfs, tillika förutvarande Kungl. Värmlands regementes, valspråk (inga jämförelser i övrigt): Cum Deo et victricibus armis. Dvs. ”Med Gud och segrande vapen”.

Låt oss bara hoppas att den anfallande islamonazistiska, kommunistiska, antisemitiska, antisionistiska sidans vapen aldrig måtte segra. De har visserligen starkt stöd av journalistiken och ”världssamfundet” tyvärr. Men Israel har hittills haft om inte Gud (men vem vet) så i vart fall de segrande vapnen på sin sida.

Låt oss hoppas att det så ska förbli!

För att återknyta till rubriken för denna bloggning, så är det knappast i första hand Israel som behöver en ny politik. Behovet är störst hos arabförbundets stater samt dessutom hos Iran, Hisbollah, Hamas, PFLP, Fatah, PLO, ja kanske tom. hos Sveriges regering som ju i viss mening erkänt terror”staten” ”Palestina”. Läs bara här!

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.