Lennart Eriksson

Denna blogg drivs av Lennart Eriksson, som också har skrivit nästan alla hittills över 1400 inlägg. Läs mer under rubriken "Om Sapere Aude!" ovan - och observera även följande:

Nemo me impune lacessit

Sagt om Sapere Aude!

"Sapere Aude är en av Sveriges bästa bloggar!" - Läst på Facebook 2014-01-26

"Modigt. Provocerande. Intressant." - E-post 2014-08-27

"Lennart Eriksson … hjälten på Migrationsverket" - E-post 2015-08-15

Kommentarer

Arkiv

Kategorier

Kalender

december 2019
M T O T F L S
« nov    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Enter your email address:

Delivered by FeedBurner

Kommuniké från Dr Gahrtons Ministerium

I dagens SvD finner man en saga av Per Gahrton, som vid första anblicken förefaller nog så vederhäftig, men som vid närmare påseende visar sig vara vad som framstår som ytterligare ett inslag i den islamonazistiska propagandan. Det är naturligtvis Israel som är den illvilliga boven i dramat och palestinierna är enbart de stackars offren.

Under det att det ”israeliska övervåldet har karaktären av iskallt planerad teknikalitet” som utförs rutinmässigt är det arabiska våldet enligt Gahrton ofta utslag av ”personlig förtvivlan” som utförs ”under betydande känsloutbrott” och ”sällan iskallt”. Framförallt, skriver han, är de arabiska våldsdåden ”jämförelsevis sällsynta”.

Gahrton låter här påskina att det israeliska våldet alltid är övervåld, medan det arabiska våldet aldrig är övervåld, och dessutom att det israeliska våldet alltid är är iskallt till skillnad från det arabiska våldet, som ofta är känslomässigt betingat. Israel sysslar, skriver Gahrton, med statsterrorism.

Genom Gahrtons försåtliga språkbruk frammanas här bilden av en omänsklig och iskall israelisk övermakt som närmast planmässigt gör sig skyldig till övergrepp.

Och vad skulle orsaken vara till detta då, om det vore sant? Därom tiger Gahrton. Måhända har Gahrton tagit för starkt intryck av denna film.

Vidare skriver han att det aldrig varit sant att Israel varit utsatt för ett utplåningskrig, detta därför att deras militära överlägsenhet ”alltid varit så massiv att något reellt hot inte funnits”. Trots detta skriver han både att EU borde skicka trupper till Palestina för att skydda de hotade palestinierna samt att ”Sverige borde avbryta det intima vapensamarbetet med Israel”.

Gahrton vill tydligen med EUs och Sveriges hjälp förändra den militära styrkebalansen till Hamas förmån. Därmed borde väl det reella hotet mot Israel öka? Varför önskar Gahrton något sådant?

Betrakta även den bristande logiken. Gahrton påstår att Israel aldrig har varit utsatt för ett utplåningskrig därför att det aldrig funnits någon risk för att Israel skulle förlora. Men även om Israel hittills vunnit alla krig, så förnekar Gahrton här på ett försåtligt sätt att angriparna ens haft avsikten att utplåna Israel.

Men detta är lögn. Avsikten med samtliga angreppskrig har alltid varit att utplåna Israel. Den avsikten kvarstår fortfarande hos dem som fortfarande angriper Israel. I det läget vill Gahrton försvaga Israels militära överlägsenhet. Därmed kan det misstänkas att även Gahrton tillhör dem som vill utplåna Israel.

Han menar även att palestinska våldsdåd sällan utförs iskallt och ofta under betydande känsloutbrott.

Men under den senaste tiden har Hamas systematiskt och iskallt bombarderat Israel med raketer och granater med siktet direkt inställt på civilbefolkningen (men riktmedlen är som väl är ganska dåliga) . Den beskjutningen pågår.

Gahrton har rätt i, att denna iskalla systematik grundar sig i en känsla. Det bästa ordet för att beskriva denna känsla är antagligen judehat.

Genom att bekämpa angriparen, en angripare som med alla medel och utan hänsyn till folkrätten injagar fruktan i civilbefolkningen och urskillningslöst riktar sin krigföring just mot civilbefolkningen, menar Gahrton, att Israel gör sig skyldigt till ”statsterrorism”. Gahrton nämner inte angriparen vid namn, utan skriver bara att det är fråga om ”palestinska motståndsgruppers desperata våldshandlingar”.

Vilken desperation kräver att man bombarderar civilbefolkningen i Israel? Vad gör dessa grupper motstånd mot?

Desperationen grundar sig sannolikt i just detta judehat, i den misslyckade strävan att genom konventionellt krig eller genom terror utplåna judestaten. Det är Israels själva existens man gör motstånd mot. Hamas upprepar ju gång efter annan samma mantra: ”Vi erkänner aldrig Israel”.

För att svara på den fråga som utgör rubriken på Gahrtons kommuniké: ”Vem hotar vem i Mellanöstern?”. Det har alltid varit araberna som har hotat Israel till livet. Israel har aldrig velat utplåna någon arabstat. Palestinierna har förvisso rätt till ett land. De har redan ett eget land, Jordanien, men tycker sig behöva ett till: Palestina. Må så vara, men detta Palestina kommer aldrig att byggas på ruinerna av ett förintat Israel.

Gahrton tycker att vi borde skicka trupper till Gaza. Det är ingen dum idé. Om Sverige, EU och Västerlandet entydigt skulle ställa sig bakom Israel i dess kamp för sin existens och på plats visade sin kraft och beslutsamhet att försvara Israel och bekämpa den islamonazistiska terrorn, ja då vore problemet Hamas snart ur världen. Så visst borde EU skicka trupper.

Men i stället för att äntligen på detta och andra sätt ta entydig ställning för demokrati och mot terror, önskar EU eldupphör – ”hudna”.

Sammanfattningsvis om Gahrton: Tro honom inte!

Fotnot: Titeln på denna bloggning travesterar en fordom ganska omtalad bok, nämligen denna.

***

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

8 comments to Kommuniké från Dr Gahrtons Ministerium

  • Gustav Hjelm

    Bra replik. Synd att ingen från PG:s falang sannolikt kommer att förstå (ifall de läser) vad du skriver.

    Jag skulle kunna tillägga, eftersom du nämner Finland, att Arabförbundet har startat tre krig för att utplåna Israel, INTE för att ge land åt palestinier utan för egen (Jordansk) vinning. Samtliga angrepp ”misslyckades” och angriparna förlorade dessutom eget territorium på köpet.
    Efter andra världskriget blev Finland av med territorium fast Finland inledningsvis inte var angriparen. Tyskland blev av med stora landområden till både Ryssland och Polen av andra orsaker.
    Gemensamt för både Finland, Tyskland och Japan var att de efter sina förluster INTE grottade ner sig i självömkan och hat mot ”vinnarna” utan tog itu med sina framtider utifrån de förutsättningarna de hade. De accepterade helt enkelt sina förluster, både politiskt och territoriellt.

    För Israels grannar (utom Egypten) och Palestinierna torde inse samma sak; de har förlorat, och bör nu ”gå vidare”. Men nej. de bara eldar på.

    Undrar vad de allierade (och Ryssland) hade gjord om en enklav tyskar hade fortsatt skuta raketer mot sina grannländer med tyska myndigheters goda min?

  • Dannie

    De mest tragiska är att SVD upplåter utrymme åt denna intellektuella pajas.
    Dessutom drar de avlidna Tingstens namn i sin smutskampanj. Nåväl, låt oss då titta i denna bok, som goda fredsdemokrater har i bokhyllan, vad Tingsten faktiskt skrev, i kapitlet; det hotade israel.

    ”Arabstaternas handlingar, vägran att sluta fred, avtalsbrotten, blockaderna, mordraiderna, har beledsagats av uttalanden, som är värre än själva handlingarna. Värre därför att de visar, att det här har varit en fråga om en systematisk och långsiktig politik, att målet är att förgöra Israel och att arabfolken med detta mål för ögonen hetsas i lögnens och hatets tecken.

    I det följande skall jag endast citera ett fåtal deklarationer av arabiska ledare eller deras radio från; det skulle vara lätt att mångfaldiga exemplen både från olika tider
    […]
    >>låt oss sluta vara dårar och förlåta …Endast hänsynslöshet, hat och barbarisk hårdhet kan förgöra Israel i Palestina och i andra områden. >>
    Muftin i israel >> Både mohammedansk lag och religion förbjuder fred med Israel … Fred med Israel är förräderi mot Islam…>>

    Skulle detta vara ”en vanföreställning om att Israel varit utsatt för ett utplåningshot”, och Israels grannar istället predikade fred och samförstånd när boken utgavs för drygt 50 år sen?

    Vad såg Tingsten redan 1957, som Gharton tydligen var och fortfarande är blind för? ”mångfaldiga exemplen både från olika tider” Ja idag är alla sådana folkmordsuttalanden och numera även antisemitiska TV sändingar dokumenterade, rikligt bland annat hos http://www.memri.org/ om grannskapest fredsaspirationer.

    Arabpropagandans adept Gharton ljuger alltså obekymmrat, igen.

  • Franz T. Cohn

    Garthon gör i artikeln reklam för sin antagligen svårsålda bok. Jag recenserade den när den kom ut bland annat i e-brevet Snabbnytt. Här är artikeln.

    – En politisk frisérsalong

    När det gäller politisk historia finns det oftast mer än en sanning. Om man vill göra anspråk på att vara historiker men undanhåller alternativa tolkningar riskerar man i vetenskapliga sammanhang att uppfattas som ovederhäftig.
    Per Gahrtons nya bok ”Palestinas frihetskamp – historia, analys och iakttagelser” kommer troligtvis användas som Palestinagruppernas nya uppslagsbok. Han är deras ordförande och har skrivit en 736 sidor tjock tegelsten utkommen på Carlssons förlag. Det mesta i innehållet har kammats åt samma håll och friserats att passa författarens politiska syften. Som självbiografi kan boken intressera, som historia och analys är den nog alltför tendentiös.
    Gahrton har försökt ge sin skildring, som börjar i biblisk tid, en aura av vederhäftighet genom att referera olika judiska författare och israeliska journalister på yttersta vänsterkanten. Han citerar bl.a. Norman Finkelstein, Ilan Pappé, Avi Shlaim och Uri Avnery, men dessa tillhör med sina alster knappast de mest vederhäftiga skribenterna. Mycket av Gahrtons berättelser kommer från arabiska sagesmän och egna resor och reportage. Bokens många problematiska avsnitt skulle kräva en större avhandling så jag nöjer mig med att dra fram några av de luckor som finns. Dessa är troligtvis avsiktliga, eftersom en sådan komplettering skulle störa den bild av palestinierna som enbart offer, som Gahrton vill skapa.
    Boken är inte upplagd i kronologisk ordning utan hoppar mellan årtalen från kapitel till kapitel. En kronologi finns som ett separat avsnitt för tiden -1400 fKr till mars 2008 eKr.
    Per Gahron beskriver judiska illdåd mot araber, men bortser från eller bagatelliserar arabiska illdåd mot judar. Här bara några få exempel på minnesluckor:
    Jag kunde inte finna några uppgifter om massakrerna i Hebron och Jerusalem 1929 då 133 judar mördades vid arabiska upplopp. Och de var inte den första eller sista. En 33 dagar lång pogrom ägde rum i Safed i Galiléen 1834. (långt före den politiska sionismen; red.anm.)
    Beträffande självständighetskriget 1948 kan jag konstatera att en annan massaker som inte nämns är den i byn Sheikh Jarrah den 14 april 1948 på en konvoj som bestod av två ambulanser, tre bussar fyllda med patienter, läkare, sjuksköterskor och annan personal och tre lastbilar med livsmedel och andra förnödenheter. 77 människor sköts ihjäl eller brändes levande till döds.
    De var på väg till Hadassah-sjukhuset på Scopusberget i östra Jerusalem som var avskuret från västra staden men fortfarande kunde hållas i gång. Transporter av förnödenheter, avlöst och avlösande personal och patienter fick gå i konvojer genom arabiska byar. Det visade sig att aktionen hade planerats långt före den beryktade Deir Yassin-massakern och inte var ett svar på den.
    Andra arabiska massakrer på civila judar, bl.a. terrorn i form av de många självmordsbombningar innan barriären byggdes, och raketerna från Gaza mot civilbefolkningen i södra Israel berörs bara i förbifarten. De relativiseras och anses orsakade av efterföljande israeliska aktioner (!).
    Junikriget 1967 behandlas ytterst summariskt i boken och ändå är det just detta krig, orsakat av Nassers stängning av Tiransundet och uppmarsch i Sinai samt hans begäran att FN-trupperna skulle dras undan, som ledde till Israels seger och intagande av Gaza och Västbanken. En nykter historiker som Michael B. Oren har gått in i berörda staters arkiv samt intervjuat aktörerna från den tiden som ännu fanns i livet. I boken Six Days of War ger han en objektiv och saklig redogörelse för detta krig. Rekommenderas som bredvidläsning.
    I kapitlet om Yom Kippurkriget 1973 kommer Gahrton med ett intressant påstående. Han inleder med orden ” Den 6 oktober 1973 var det dags. På samma sätt som den 15 maj 1948 gick reguljära arméstyrkor till anfall. Men var det ett anfallskrig? Knappast. Israel ockuperade ju stora egyptiska och syriska områden”. Men så säger han att de egyptiska trupper frivilligt stannade upp när de kommit in en bit in i Sinai, av olika militära och politiska skäl. Jaså? Men det nämns inte att de syriska stridsvagnarna nästan höll på att tränga igenom det israeliska försvaret på Golanhöjderna och om de lyckats, hade knappast gjort halt i Galiléen som då legat öppet.
    Arafat förekommer upprepade gånger i Gahrtons bok i text och på bild tillsammans med författaren och andra Palestinavänner. Hans tal på arabiska ingår dock inte. I dessa var det knappast frågan om någon verklig fredsvilja utan de kunde inte tolkas annat än att han nog med tiden skulle erövra även Haifa och Jaffa i enlighet med den fasplan som antagits av det palestinska nationella rådet – PNC – som sammanträdde i Kairo 1974.
    Arafats förskingring av miljarder i biståndsmedel och hans ekonomiska stöd till terrorgrupper samt underhållet till en lyxhustru boende i en dyr hotellsvit i Paris saknas i boken. Enligt förra amerikanska utrikesministern Madeleine Albright, som intervjuades i TV härom året var det entydigt Arafat som stjälpte Camp David förhandlingarna sommaren 2000 med President Clinton och premiärminister Ehud Barak genom ett kategoriskt nej till alla deras förslag. Sedan utlösta han den andra intifadan som bland annat kostade palestinierna minst 120 000 jobb i Israel och orsakade ekonomisk misär på PA:s områden.. Att det var Sharons besök på Tempelplatsen som skulle ha utlöst den andra intifadan är nonsens och har dementerats av en medarbetare till Arafat, den palestinska kommunikationsministern Imad Al-Falouji som sagt offentligt att den var förberedd redan på sommaren 2000.
    Vad hade hänt om man bjudit in Sharon som då var en vanlig parlamentsledamot och hans följe på en kopp turkiskt kaffe? Vad som också saknas i boken är relevanta delar av PLO:s stadgar som inte förnyats tvärtemot vad Gahrton påstår och Hamas charter, som påminner mig om Hitlers Mein Kampf.
    Hamas politik och aktioner mot sina egna palestinska bröder tycks göra Gahrton lite generad. Han glider överslätande förbi dem. Han tiger om det islamistiska styret i Iran med dess president Ahmedinejad och dennes hot mot Israel samt om Irans stöd till terrorgrupper i området. Det otänkbara, en iransk atomraket mot Israel, skulle få oöverskådliga konsekvenser mot alla levande varelser i hela området och inte skilja på judar, kristna och muslimer. Den diskussionen tycks inte intressera Gahrton.
    Men när Gahrton i slutet av boken säger att fred är ekonomiskt lönsam, vilket jag håller med om, så påstår han att BNP under intifadan steg från 9 till 13 %. Det var väl Osloåren som medförde en viss ekonomiskt återhämtning i Gaza och på Västbanken, eller?
    Gahrton har förstått att vad som behövs på den palestinska sidan är en fungerande hederlig administration, stora investeringar och jobb. I en efterskrift jämför han Israels höga BNP per capita med palestiniernas skrämmande låga. Han beskriver behoven men fortsätter ändå med sin retorik mot Israel.
    Det är svårt att se hur Palestinagrupperna under hans ledning uträttar någonting positivt som kan hjälpa palestinierna ur deras misär. Palestinierna har förlorat 60 år genom sin interna oenighet och tack vare sina egna och arabstaternas inkompetenta, korrupta eller krigiska ledare. Att som Gahrton kasta det mesta av skulden på Israel leder inte framåt.
    Franz T Cohn, redaktör
    franz.cohn@telia.com
    Författare av boken Politiskt inkorrekt – tio år för Israel i motvind
    Menorah 2007. Telefon 08-667 6770

  • Nej, vi tror honom inte.
    Är det någon som gör det?

  • […] om Per Gahrton, Säfflemannen om Jinge och antisemitismen, Ilya Meyer, Svart på vitt, MXp, Apg29, Sapere aude, Carl Svanberg, FiM, Al Hamatzav, Riktig Vänster, 2, Kaffepaus, Andreas Erlandsson, Daniel […]

  • Lena

    Snurrbollar. Klart att Gahrton har rätt!

  • Dannie

    ”Snurrbollar. Klart att Gahrton har rätt!”

    Kan Lena kunna ta och precisera vad ”Gahrton har rätt” i?
    Är det det månne de stereotypa schablonbilderna av Araber?

  • Sigge

    Jag är inte det minsta förvånad att en erfaren judehatare som Per Gahrton skriver som han gör. Han har i årtionden ägnat sej åt att bekämpa Mellanösterns enda demokrati. Hans stöd till Radio Islam, anklagelser om ”inflytelserika lobbygrupper” i samma veva, hans stöd för palestinska terrorgrupper och arabiska diktatorer, rena lögner osv, osv. Listan kan göras mycket längre. Förstår inte hur medierna kan betrakta honom som en seriös debattör genom att ge honom så mycket utrymme att bara skriva samma lögner om och om igen om Israels inneboende ondska.

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.