Lennart Eriksson

Denna blogg drivs av Lennart Eriksson, som också har skrivit nästan alla hittills över 1400 inlägg. Läs mer under rubriken "Om Sapere Aude!" ovan - och observera även följande:

Nemo me impune lacessit

Sagt om Sapere Aude!

"Sapere Aude är en av Sveriges bästa bloggar!" - Läst på Facebook 2014-01-26

"Modigt. Provocerande. Intressant." - E-post 2014-08-27

"Lennart Eriksson … hjälten på Migrationsverket" - E-post 2015-08-15

Kommentarer

Arkiv

Kategorier

Kalender

december 2018
M T O T F L S
« Sep    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Enter your email address:

Delivered by FeedBurner

Tvåstatslösningen och döden

En del hävdar att tvåstatslösningen är död. Andra menar att den var dödfödd från början. Åter andra, bland dem Sveriges regering, menar att tvåstatslösningen alltjämt är ”alive and kicking”, eller för att direkt citera regeringen: ”Målsättningen är en tvåstatslösning”.

Men som jag bloggat om tidigare hade arabvärlden möjligheter att i likhet med Israel acceptera FN:s delningsplan från år 1947 om en tvåstatslösning. Det gjorde de inte, utan startade i stället ett anfalls- och utplåningskring mot den judiska staten, som de förlorade. Ett nytt anfalls- och utplåningskrig startades såväl 1967 som 1973. Arabstaterna förlorade igen och igen.

Arafat hade år 2000 möjligheten att acceptera en egen stat omfattande Gaza och 90% av ”Västbanken”. Det gjorde han inte. I stället följde den andra intifadan.

Du kan läsa några tidigare bloggningar om detta här och här.

I ett op-ed-inlägg på YNet idag redogör Dan Calic förtjänstfullt för en hel del omständigheter som onekligen starkt tyder på att arabsidan inte önskar någon tvåstatslösning och egentligen aldrig har gjort det.

Jag har tagit mig friheten att översätta in extenso (med hjälp av Google och egen fattig förmåga). Here comes:

Tvåstatslösningen är död

Tillåt mig göra vad som borde vara ett självklart uttalande: tvåstatslösningen är död och har varit det ett bra tag. Under många år har araberna ansetts vara för en tvåstatslösning och Israel emot den. Men år 2000 under Camp David II-förhandlingarna inträdde en förändring av betydande proportioner.

Dåvarande premiärministern (numera försvarsministern) Ehud Barak erbjöd mer än 90 % av Judéen och Samarien (vanligen kallad Västbanken). Han var också beredd att dela Jerusalem. Yasser Arafat förkastade detta till slut, eftersom han vägrade att nöja sig med något mindre än 100% av sina krav. Dessa inkluderade muslimsk kontroll över gamla staden i Jerusalem, där judendomens heligaste platser finns – Västra muren och Tempelberget. Detta skulle medföra hinder mot judiskt tillträde, något som var fallet i nästan 1 900 år fram till 1967.

Det har sagts att Arafat aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Camp David II sågs av många som den största av hans ”missade möjligheter.”

Men två viktiga faktorer uppstod i samband med från Camp David II: För det första var Israel villigt att betala ett högt pris för fred genom att acceptera en fientlig arabisk stat alldeles bredvid den mest tätbefolkade delen av landet, varigenom flera miljoner israeliska civila kom inom räckhåll för raketer. Man kan lätt definiera detta som ett ”djärvt offer för fred”, något som många västerländska ledare ofta kräver av Israel. Den andra kritiska faktor som framkom är att araberna vägrade att acceptera att något mindre än att 100% av deras krav uppfylldes.

Sedan dess har premiärminister Ehud Olmert givit ett ännu mer generöst erbjudande än Barak. Det avvisades också. Nuvarande premiärministern Netanyahu har sagt att han skulle acceptera en arabisk stat. Detta avvisades också. I själva verket har Mahmoud Abbas inte bara avvisat erbjudandet; han har vid flera tillfällen uppgivit att han aldrig kommer att acceptera Israel som en judisk stat, även om araberna får en egen stat. I ett öppet brev till Gazaborna helt nyligen angav han att 100% av Israel var ett ”ockuperat Palestina.”

Med minst tre israeliska premiärministrar villiga att acceptera en palestinsk stat, baserad på en förhandlingslösning, är det således klart Israel inte står i vägen för en tvåstatslösning. Det är araberna. Men vi fortsätter att höra tal om det, liksom kritik av Israel från världens ledare för att inte göra tillräckligt för att åstadkomma en palestinsk stat.

Därigenom uppkommer frågan: är inte den grundläggande förutsättningen för förhandlingar baserade på kompromisser? Detta medför då att varje part förväntas visa flexibilitet för att underlätta en överenskommelse. Israel gör sitt genom att vilja ge upp över 90 % av den mark som araberna kräver. Det är araberna som vägrar att kompromissa. I själva verket har Mahmoud Abbas ställt krav som han kräver ska uppfyllas innan förhandlingar påbörjas. Hans tänkande gör själva begreppet ”förhandlingar” meningslöst.

Jag föreslår att de som fortfarande vill genomföra en tvåstatslösning, riktar sina ansträngningar mot dem som har hela tiden har dödat den – araberna.

Dessutom … är tvåstatslösningen inte unik. Man har redan försökt. FN:s resolution 181 antogs år 1947 med en 72 procents majoritet enligt vilken en judisk och en arabisk stat [skulle upprättas]. Varje arabiskt land röstade emot. Inte bara det, dagen efter det att Israel förklarade sig självständigt i maj 1948 så attackerade fem arabländer Israel i ett försök att utplåna landet. Namnen på spelarna har förändrats sedan dess, men spelet förblir detsamma – den judiska staten Israel är oacceptabel.

Idag finns 22 arabiska länder, med en sammanlagd befolkning på över 370 miljoner i Mellanöstern. Den överväldigande majoriteten är öppet fientliga mot Israel. Omvänt är Israels storlek samma som New Jersey med ungefär sex miljoner judar. Om palestinierna vägrar att acceptera mer än 90% av den mark de kräver, samt förnekar Israels rätt att existera som en judisk stat, är det dags att tala klarspråk.

Palestiniernas ledarskap har ett enda mål: Israels utplåning. Detta bekräftas i Hamas stadgar (artiklarna 6, 7, 13 och 15), PLO (artiklarna 9, 15, 21) och Fatah (artiklarna 9, 12, 17 och 19). Dessa stadgar kräver också att judarna ska återgå till underkastelse under muslimskt styre, vilket var fallet i århundraden före Israels återfödelse år 1948.

I avsaknad av god tro och kompromiss att kompromissa, förtjänar palestinierna inte att betraktas som seriösa fredspartners.

Med tanke på Abbas uttalanden om att han aldrig kommer att acceptera en judisk stat, och att han anser att hela Israel har ”ockuperat” Palestina, kanske hans tvåstatslösning inte omfattar Israel. Kan det vara så att hans två stater är Jordanien och Palestina?

Eftersom tvåstatslösningen helt klart är död, inbjuder jag … dem som fortsätter att driva den till dess mycket försenade begravning. Begravningen bör ledas av Mahmoud Abbas, tillsammans med representanter från Hamas, Hizbollah, PLO och resten av arabvärlden, eftersom de, inte Israel, är ansvariga för dess död. Alla pragmatiker är inbjudna.

Så långt Calic. Vad som framgår klart både här och på många andra håll är att Israel inte har någon seriös motpart att fredsförhandla med i ”Palestina”. PLO, Fatah, Hamas, PFLP, alla vill de utplåna Israel. Ingen av dem erkänner Israel som judisk stat. Så länge inte den arabiska sidan sansar sig och erkänner Israels rätt att existera som judisk stat, så länge är tvåstatslösningen död, liksom tyvärr varje annan lösning som bygger på att judar och araber ska leva tillsammans i fred, som ”goda grannar”.

Bollen ligger hos arabsidan alltså och har egentligen alltid gjort det. Erkänn Israel!

1 comment to Tvåstatslösningen och döden

  • Och dessutom har Abbas regim klart uttalat att INGA palestinska flyktingar, barn, barnbarn etc. får bo i hans framtida ”Palestina” ! http://tinyurl.com/8adlrpd

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.