För en tid sedan bloggade jag om en ”femstatslösning”. Idag läser jag bland annat här, här och här, att en ”femtiosjustatslösning” utspekulerats av president Obama och den jordanske kungen Abdullah såsom en lösning på arabernas konflikt med Israel. Den skulle gå ut på att alla muslimska stater erkänner Israel i utbyte mot att de palestinska araberna får en egen stat (en till alltså vid sidan av Jordanien som till övervägande delen bebos av just palestinska araber).
Den brännande frågan uppstår då genast: Har inga muslimska stater erkänt Israel? Det blir ett styvt jobb att få med sig alla dessa. Nästa fråga är om det då är sannolikt att tro att en sådan muslimsk stat som den islamiska republiken Iran skulle erkänna den judiska staten Israel? Inte mycket tyder väl på det.
Detta förslag verkar aningen dödfött, och kommer tyvärr sannolikt att ”in the fullness of time” kunna räknas in som det femtioelfte av orealistiska propåer.
För övrigt kanske man bör erinra sig att islamismen står för en enstatslösning: ett folk, nämligen den muslimska umma, ett rike, nämligen det islamistiska världsomspännande kalifatet, och en ledare: kalifen. Har vi hört det förut?
Påven, som idag nedstigit på Ben Gurion-flygplatsen, förordar för sin del en tvåstatslösning i, som TT uttrycker saken, Israels ”konflikt med palestinierna”. Läs här eller här. Ja, vem är det som driver konflikten, ”Palestina” eller, som TT tycks anse, Israel?
***
Läs även andra bloggares åsikter om antisionism, Israel, påven, tvåstatslösning, TT, islamism, Iran, Palestina, Jordanien, USA, kung Abdullah, Barack Obama, femstatslösning, femtiosjustatslösning
Nej, Anders, men utan Iran blir det bara en femtiosexstaterslösning, och då kvarstår ändå problemet med Iran – och med alla de organisationer och människor, som inte accepterar Israels existens.
Och status quo är ju helt okej??????????