Lennart Eriksson

Denna blogg drivs av Lennart Eriksson, som också har skrivit nästan alla hittills över 1350 inlägg. Läs mer under rubriken "Om Sapere Aude!" ovan.

Sagt om Sapere Aude!

"Sapere Aude är en av Sveriges bästa bloggar!" - Läst på Facebook 2014-01-26

"Modigt. Provocerande. Intressant." - E-post 2014-08-27

"Lennart Eriksson … hjälten på Migrationsverket" - E-post 2015-08-15

Arkiv

Kategorier

Kalender

maj 2017
M T O T F L S
« Apr    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Enter your email address:

Delivered by FeedBurner

Seyyid Qutb och islamismen

Följande utgör inledningen till min översättning av islamisten Seyyid Qutbs bok ”Milstenar”, som jag fåfängt trodde att något svenskt förlag var intresserat av att utge. Jag hade fel. I stället lägger jag ut översättningen här (doc-format). Och härnedan följer alltså inledningen:

1. Islamismen

Det är nödvändigt att till en början skilja mellan religionen islam och islamismen. Islamismen är ingen religion, den är en politisk ideologi. Som sådan har den endast delvis sin grund i religionen islam. Den hämtar även näring från många andra håll, såsom från västerlandets totalitära rörelser kommunismen, fascismen och nazismen – även om den, och inte minst just dess företrädare Seyyid Qutb, ofta förnekar just detta.

Det bör dock även framhållas, att islam är en unik religion i den meningen att den till skillnad från exempelvis kristendomen inte gör någon skarp åtskillnad mellan just religionen och staten. Jesus menade ju som bekant att man skulle ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör. Jesus hade inga anspråk på världslig makt, för hans ”rike är icke av denna världen”. Men Mohammed var på en gång dels den religiöse ledaren samt, efter ”flykten” från Mecka till Medina, även statschef, ja till och med statens grundare. (Matt. 22:21; Joh. 18:36; Lewis, 2004, s. 5ff.) Efter Mohammed har denna dubbla funktion upprätthållits av kaliferna, Guds ställföreträdare på jorden. I Iran har den s. k. ”högste ledaren” samma uppgift.

Islamismen kan sägas vara ett uttryck just för muslimsk strävan att uppnå, upprätthålla och utvidga politisk makt. Den är i och med detta att betrakta som en politisk ideologi.

Jag kommer här att kortfattat först betrakta huvuddragen i islamismen utifrån dess koppling till religionen islam, för att sedan övergå till att exemplifiera dess samband med de andra totalitära rörelserna. Dessutom kommer jag att beröra dess samband med antisemitismen. Jag är medveten om, att det finns många såväl inomreligiösa som sekulära tolkningar av islam. Det finns också många uppfattningar om vad som är centralt både inom islam och islamismen. Det perspektiv som jag här kommer att försöka inta och redogöra för, är det som jag tror Seyyid Qutb själv stod för eller åtminstone skulle ha sympatiserat med. Läsaren får själv bedöma i vilken utsträckning jag lyckats.

Låt oss alltså först se på vilket sätt den islamistiska ideologin är förknippad med religionen islam, genom att undersöka på vilket sätt islamismen använder sig av vissa begrepp inom islam.

Ett för islamismen centralt begrepp är jihad. De som utför jihad kallas mujahedin. Ordet jihad brukar oftast översättas till strävan (på Allahs väg – al-jihad fi sabil Allah). Denna kan vara av två slag, en inre själens strävan och en yttre strävan som tar sig uttryck i handling.

Islamismen intresserar sig i sin egenskap av politisk ideologi främst för den yttre strävan. För islamismen syftar denna yttre strävan ytterst till att införa den islamiska lagen, shari’a, överallt i hela världen och att därmed upprätta ett världsomspännande kalifat. Denna yttre jihad kan bedrivas antingen med fredliga eller med våldsamma medel.

Som ett exempel på strävan att med våld införa shari’a kan vi ta organisationen Hamas, vars syfte dock inte i första hand är att upprätta ett globalt kalifat, utan för närvarande begränsar sig till att med våld utplåna Israel. Detta framgår i dess stadga. Man kallar sig där den ”Islamiska motståndsrörelsen”. Så här står det i stadgan:

”Den Islamiska Motståndsrörelsen är en framstående palestinsk rörelse, vars trohet står till Allah, och vars sätt att leva är islam. Den strävar efter att höja Allahs banér över varje centimeter av Palestina.” (Artikel 6)

”Initiativ och så kallade fredliga lösningar och internationella konferenser står i strid med den Islamiska Motståndsrörelsens principer. Att missbruka någon del av Palestina är ett missbruk som riktas mot en del av religionen. Den Islamiska Motståndsrörelsens nationalism är en del av dess religion. Dess medlemmar har matats med det. De strider i syfte att höja Allahs banér över sitt hemland.” (Artikel 13)

”Det finns ingen lösning på den Palestinska frågan utom genom jihad. Initiativ, förslag och internationella konferenser är alla ett slöseri med tiden och fåfänga strävanden.” (Artikel 13)

”När fienden lägger beslag på muslimskt land, så blir jihad en individuell plikt för varje muslim.” (Artikel 15) (Hamas stadga).

Ett exempel på en fredligare strävan att utföra jihad genom vad man kan kalla infiltration, finner vi i ett dokument som utfärdats av det Muslimska Brödraskapet – vars palestinska gren f. ö. utgörs av just Hamas, åtminstone enligt Hamas’ egen uppfattning. Detta dokument beskriver hur Brödraskapet tänkt sig att införa shari’a i Amerika:

”deras [Brödraskapets avantgardes] arbete i Amerika är ett slags stort jihad med syftet att avlägsna och förstöra den västerländska civilisationen inifrån och att med sina händer och med de troendes händer “sabotera” dess eländiga hus så att det elimineras och så att Guds religion blir segerrik över alla andra religioner.” (Investigative project. Citatet hämtat från sid. 21 och översatt till svenska av mig.)

Det är även centralt i islamismen, att tydligt skilja mellan islams hus, dar al-islam, och krigets hus, dar al-harb. Alla områden i världen där shari’a inte har införts, utgör definitionsmässigt i första hand krigets hus. Endast där som shari’a är landets lag, finns islams hus. Det förekommer också att man urskiljer områden med vilka vapenvila, hudna, råder. Dessa områden kallas dar al-sulh. Att märka är då att en sådan vapenvila endast är temporär, eftersom den naturliga relationen mellan islams hus och resten av världen enligt islamismen består i ett öppet eller latent krig. (Lewis, 1988, s. 78ff; Hjärpe, s. 208; Karlsson, s. 259 ff.)

Islamismen skiljer också mellan de som inte underkastat sig islam, vilka man kallar otrogna, kuffar (sing. kafir), och de som underkastat sig, nämligen muslimer. Av de otrogna finns dels bokens folk, ahl al-kitab, dels övriga icke-muslimer. Till bokens folk hörde ursprungligen endast judarna och de kristna.

När den islamiska lagen införts i ett land har de otrogna bland bokens folk att välja mellan tre alternativ, antingen att underkasta sig och bli muslimer, att leva som s. k. dhimmis eller att dö. En dhimmi måste också på sätt och vis underkasta sig, ofta genom att betala en särskild skatt, jizya. I äldre tid var en dhimmi också tvungen t. ex. att gå ur vägen för en muslim och han fick inte rida till häst. För övriga otrogna, såsom hinduer och buddhister, står valet uteslutande mellan att underkasta sig och bli muslim eller att dö.

För islamismen är det som vi sett dessutom viktigt att expandera sitt territorium till dess det omfattar hela världen. Ett territorium som erövrats genom krig eller genom att fienden frivilligt kapitulerat och underkastat sig, utgör islams hus intill domedagen och får aldrig uppges. Detta territorium konstituerar en s. k. waqf, en gåva till Allah.

Islamismen, sådan den ovan framställts, utgör en totalitär ideologi, dels i den meningen att den söker världsherravälde, såsom även kommunismen, dels i den meningen att den söker att, om nödvändigt med våld, utsträcka sitt herravälde till alla delar av samhällslivet och det individuella livet. Ingen del av mänskligt liv står utanför islamismens maktanspråk. Även på detta sätt liknar den kommunismen. Men den liknar också nazismen eftersom den på samma sätt som kommunismen är expansionistisk och inte drar sig för att använda våld.

Samtliga dessa tre ideologier använder sig också av den så kallade führerprincipen. Denna har tydligast angivits av Adolf Hitler: ”Staten måste förankra personlighetsprincipen i sin organisation med början hos den minsta cellen i kommunen och vidare ända upp till rikets högsta ledning. Det finns inga majoritetsavgöranden utan endast ansvariga personer, och ordet ’råd’ återförs till sin ursprungliga betydelse. Varje man har visserligen rådgivare vid sin sida, men beslut fattar endast e n man (Hitler, bd. II s. 89). Detta kan jämföras med Stalins, Maos, Titos och Pol Pots ställning i sina respektive länder. Det kan också jämföras med just kalifens ställning inom islamismen och med den högste ledarens ställning i Iran.

Ett annat kännetecken som förenar dessa tre ideologier är tanken om avantgardet (förtruppen), om en liten kärna av övertygade ”kämpar” som är fast beslutna att genomföra ideologin i den praktiska verkligheten. Qutb skriver en del om detta. Han ställer frågan: ”Hur är det möjligt att inleda uppgiften att återuppliva islam?” Svaret blir att, ”[d]et är nödvändigt att det skapas ett avantgarde som tar sig an uppgiften med … beslutsamhet och därefter fortsätter att gå framåt, att marschera genom den vidsträckta oceanen av jahiliyya som har omslutit hela världen.” (Begreppet jahiliyya kan definieras som ”tillståndet av okunnighet om Guds vägledning”, ofta med avseende på tiden innan islam uppenbarades. Qutb ger dock, som framgår i hans bok, begreppet en något annorlunda innebörd.) Tanken återfinns också hos Hitler: ”Så snart en rörelse börjat gynnas av framgång, måste den … genast av ren själ[v]bevarelsedrift spärra tillträdet för nya medlemmar …. Endast på så sätt kan den vidmakthålla rörelsens kärna oförfalskat frisk och sund. … I den erövrade staten skall den besätta alla viktiga poster.” (Hitler, bd II, s. 220. al-Banna organiserade det muslimska brödraskapet i kataib, falanger, efter förebild hos Franco (Berman, s. 73.)) Lenin talar för sin del om partiet som arbetarklassens förtrupp. (Fischer/Marek, s. 32.)

Det finns tyvärr också ett starkt samband mellan islamismen och antisemitismen och därmed även med nazismen, vilket kommer till uttryck hos Qutb, när han talar om ”de trick som världsjudendomen utför, vars syfte är att eliminera alla begränsningar, i synnerhet de begränsningar som påläggs av tro och religion, så att judarna skall kunna tränga in i hela världens politiska system och sedan vara fria att sätta sina onda planer i verket”. (Berman lämnar fler exempel på Qutbs antisemitism, vilken enligt Berman ”var islamisk, men inte bara islamisk. Den var klassissk. (Berman, s. 99ff.)) Flera islamistiska rörelser, såsom det Muslimska Brödraskapet, vilket Qutb tillhörde, men också Hamas och Hizbollah, erkänner inte Israel. Hamas direkta syfte är att utplåna Israel, och i sina stadgar hänvisar man i artikel 32 till den antisemitiska förfalskningen Sions Vises Protokoll som sägs utvisa sionismens ”gränslösa” plan att inte nöja sig med att ta Palestina, utan har ett vidare syfte. Dessutom skriver man följande i artikel 28 i sin stadga:

Den sionistiska invasionen är en ond invasion. Den avstår inte från att utnyttja alla metoder, att använda alla ondskefulla och föraktliga vägar får att nå sitt mål. I sina infiltrations- och spionageoperationer förlitar den sig i hög grad på de hemliga organisationer som den gav upphov till, såsom Frimurarna, Rotary och Lions Club och andra sabotagegrupper. Alla dessa organisationer arbetar både öppet och i hemlighet i sionismens intresse och i enlighet med dess instruktioner. Deras mål är att undergräva samhällen, förstöra värden, korrumpera samveten, försämra karaktärer och att utplåna islam. Den ligger bakom narkotikahandeln och alkoholismen i alla dess former, i syfte att underlätta sin kontroll och expansion. (Hamas stadga)

Flertalet palestinska politiska rörelser har eller har haft som mål att utplåna Israel. Det gäller inte bara Hamas, utan även PLO, den kommunistiska organisationen PFLP och al-Fatah. (al-Fatah betyder ”segern” eller ”erövringen”).

Den palestinske ledaren under andra världskriget hette Hajj Amin al-Huseini och var stormufti av Jerusalem. Han befann sig under kriget i exil i Tyskland och stödde Hitlers judeutrotningsprogram. Han verkade också för uppsättningen av den muslimska 13. SS-Bergsjägardivisionen ”Handschar” (”dolk”), som stred på Balkan och tillhörde Waffen-SS. I ett tal år 1944 till imamerna i divisionen uttalade han följande:

I bekämpandet av judendomen står islam nationalsocialismen mycket nära. Nästan en tredjedel av Koranen handlar om judarna. Den har uppmanat alla muslimer att ta sig i akt för judarna, och när man träffar på någon får man bekämpa den. Judarna försökte i Khaybar att förgifta Guds sändebud Mohammed och har utfört eller låtit utföra olika attentat mot honom, vilka alla misslyckades. Mohammeds alla försök att förmå dem ta sitt förnuft till fånga var inte framgångsrika, och till slut såg han sig tvungen att undanröja judarna och jaga ut dem från Arabien. (Höpp (utg.), s. 221, min översättning från tyska.)

Edward Said har kallat al-Huseini för ”det palestinska folkets röst”, och Yassir Arafat, en påstådd avlägsen släkting till stormuftin, menade att han var ”vår hjälte” (Meir-Levi, s. 12).

2. Seyyid Qutb

Egyptiern Seyyid Qutb anses som en av islamismens ideologiska förgrundsgestalter. Han föddes år 1906, samma år som det Muslimska Brödraskapets grundare Hassan al-Banna, och avrättades år 1966. Mellan dessa år hann han bland annat författa föreliggande bok, som utgavs första gången år 1964.
Qutb har även skrivit andra verk, bland annat en omfattande kommentar till Koranen med titeln I skuggan av Koranen (Fi thilal al-Quran), Islam: Framtidens religion (Al-Mustaqbal li-hadha’l-Din), och Social rättvisa i islam (Al-‘adala al-Ijtima’iyya fi-l-Islam). Inget verk av Qutb har dock tidigare översatts till svenska.

Efter att vid tio års ålder ha memorerat Koranen i dess helhet, fick han senare anställning vid det egyptiska utbildningsministeriet. Han reste till USA och tog en magisterexamen i pedagogik vid University of Northern Colorado. Qutb återkom till Egypten år 1951. Vid denna tid hade al-Banna mördats, men Qutb gick då in i det Muslimska Brödraskapet. Han gav ut brödraskapets officiella tidning och efter statskuppen år 1951, då kungen Farouk störtades, uppstod oenighet mellan brödraskapet och det Revolutionära Rådet under Gamal Abdul Nasser. Nasser förbjöd organisationen år 1954. Qutb fängslades i samband därmed och kom därefter att sitta i fängelse nästan hela resten av sitt liv till dess han hängdes år 1966.

Paul Berman kallar honom för ”en skrämmande person”, och gör bedömningen, att föreställningen om ”islam som totalitet” var Qutbs viktigaste idé: ”Enligt honom var tanken om totaliteten det som särskilde islam från alla andra världsuppfattningar – tawhid, eller Guds enhet”. Berman tillägger att samma tro kan återfinnas bland marxister. (Berman (s. 80) citerar George Lukacs enligt vilket ”företrädet för totalitetens kategori” var marxismens utmärkande beståndsdel, det som skilde den marxistiska från den borgerliga tanken. Jfr. Lukács, s. 71ff.) Här finner vi alltså ytterligare stöd för antagandet, att islamismen enligt Qutb är en totalitär politisk ideologi.

3. Milstenar (Ma’alim fi’l-Tariq)

Denna bok utgavs första gången år 1964, och är Qutbs kanske mest inflytelserika politiska verk. Denna översättning från engelska, är den första till svenska språket.

Centralt för Qutbs politiska tänkande var att återge islam dess enligt honom förlorade ställning som ”människosläktets ledare”. Gud har nämligen gjort islam till ett universellt budskap, och föreskrivit att det ska vara en religion för hela mänskligheten och till en måttstock för alla innevånare på denna planet i alla deras angelägenheter intill tidens ände. I stället för att underkasta sig detta budskap och denna måttstock, har människorna valt att, som Qutb uttrycker det, ”tillbe” varandra, att leva i jahiliya-samhällen, i okunnighet om den gudomliga ledningen. Det är bara ”genom det islamiska sättet att leva” som människorna blir ”fria från slaveriet av en människa under en annan och kan hänge sig åt att tillbedja Gud allena, att erhålla ledning från Honom allena, och att böja sig inför Honom allena.”

Begreppet jahiliya betyder, som ovan nämnts ursprungligen ett tillstånd av okunnighet om Guds vägledning som var för handen innan islam uppenbarades. Qutb ger begreppet en annan innebörd, och menar att alla nuvarande icke-muslimska samhällen, och faktiskt de flesta muslimska också, är jahiliya-samhällen. Berman skriver, att det i första hand var den liberala idén att skilja mellan materiella och andliga makter, att skilja mellan stat och religion, som Qutb inte kunde stå ut med. Det liberala samhället ”begränsar Guds domän till himlen”. Alltså var friheten i det liberala samhället ingen frihet alls.

Hela världen är enligt Qutb stöpt i jahiliya-form, som är ett uppror mot Guds suveränitet. Ett islamiskt avantgarde måste därför stiga fram för att återupprätta islam, så att islam kan ta makten: ”Islams främsta plikt i denna värld är att avsätta jahiliya från ledarskapet av människor och att ta detta ledarskap i egna händer och framtvinga det särskilda sätt att leva som är dess permanenta kännetecken.”

Milstenar kan därmed ses som en utläggning av Qutbs syn på hur det islamiska sättet att leva skall framtvingas, och hur den världsliga styrelsen av stater, som är grundat i frihet, skall ersättas av ovillkorlig underkastelse under den gudomliga lagen, shari’a, inte bara såvitt avser statens styrelse, utan i livets alla skiften.

Valet står alltså mellan underkastelse och frihet. Men enligt Qutb finns inget val. Shari’a ska framtvingas oavsett om vi vill det eller ej.

Referenser:
Berman, Paul: Terror och liberalism, Stockholm : SNS Förlag, 2005
Fischer, Ernst och Franz Marek: Vad Lenin verkligen sagt, Stockholm : Rabén & Sjögren, 1972
Hitler, Adolf: Mein Kampf, 2 bd., Stockholm : Hägglunds förlag, 2002
Hjärpe, Jan: Shari’a : Gudomlig lag i en värld i förändring, Stockholm : Norstedts, 2005
Höpp, Gerhard (utg.): Mufti-Papiere : Briefe, Memoranden, Reden und Aufrufe Amin al-Husainis aus dem Exil, 1940-1945, Berlin : Klaus Schwarz Verlag, 2004
Karlsson, Ingmar: Tro, terror och tolerans : Essäer om religion och politik, [Stockholm] : Wahlström & Widstrand, 2004
Koranen / översatt från arabiskan av K. V. Zetterstéen, [Stockholm] : Wahlström & Widstrand, 2003
Koranens budskap / tolkning från arabiskan av Mohammed Knut Bernström, Stockholm : Proprius, 2002
Lewis, Bernard: The Political Language of Islam, Chicago : University of Chicago Press, 1988
The Crisis of Islam : Holy war and unholy terror, New York : Random House, 2004
Lukács, Georg: Historia och klassmedvetande : Studier i marxistisk dialektik, Cavefors : Budapest, 1968
Meir-Levi, David: History Upside Down : The Roots of Palestinian Fascism and the Myth of Israeli Aggression, New York och London : Encounter Books, 2007