Lennart Eriksson

Denna blogg drivs av Lennart Eriksson, som också har skrivit nästan alla hittills över 1350 inlägg. Läs mer under rubriken "Om Sapere Aude!" ovan.

Sagt om Sapere Aude!

"Sapere Aude är en av Sveriges bästa bloggar!" - Läst på Facebook 2014-01-26

"Modigt. Provocerande. Intressant." - E-post 2014-08-27

"Lennart Eriksson … hjälten på Migrationsverket" - E-post 2015-08-15

Arkiv

Kategorier

Kalender

maj 2017
M T O T F L S
« Apr    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Enter your email address:

Delivered by FeedBurner

Vad denna blogg handlar om

FRIHET ELLER UNDERKASTELSE – VALET ÄR DITT!

Texterna i denna blogg är förhoppningsvis i ett eller annat avseende belysande dels för min egen tro på människan, personen, individens betydelse för den sociala gemenskapen, för framsteg och välstånd, dels för vår plikt att försvara grunderna för gemenskap, framsteg och välstånd, dvs. människornas, personernas, individernas liv, frihet och egendom, från angrepp från dem som inte respekterar andra individers rättigheter, vare sig till liv, frihet eller egendom.

Ur ett humanistiskt perspektiv är ödmjukhet ett gott begrepp för att beskriva ett förhållningssätt som är baserat på respekt för andra människor.

Ur ett politiskt perspektiv är demokrati ”grundordet” (jfr. Martin Buber). Även om demokrati inte är en nödvändig förutsättning vare sig för frihet, för gemenskap, framsteg eller välstånd så medför ändå dess motsats diktaturen, att såväl frihet som gemenskap, framsteg och välstånd förbyts i underkastelse, hat, tillbakagång och fattigdom. Diktaturens förutsättning är tvång. Den respekterar inte individers liv, frihet och egendom, utan kräver underkastelse.

Friheten är en nödvändig förutsättning för demokrati. Demokratin använder tvånget för att försvara friheten; diktaturen för att undertrycka den. När vi försvarar demokratin, försvarar vi också friheten.

Ur ett juridiskt perspektiv är ”grundordet” rättvisa, men det är då inte fråga om en distributiv eller kommutativ rättvisa, vilken syftar till omfördelning, utan om en juridisk rättvisa som använder demokratins tvångsmakt för att bestraffa dem som inte är ödmjuka.

Den demokratiska statens företrädare är således både ödmjuka och rättvisa när de använder tvånget.

Den demokratiska staten är den enda stat som kan försvara friheten. Men det krävs också en vilja och en förmåga att försvara den hos alla oss som är demokrater.

Inga demokratiska stater har någonsin gått i krig mot varandra. Demokrati är således en god förutsättning för fred. När man försvarar en demokratisk stat, och när stater som styrts av diktatorer befrias och blir demokratier, försvarar och utvidgar man fredens domäner.

När en demokratisk stat angrips kräver ödmjukheten att man står upp till dess försvar.

Det finns endast en demokratisk stat som alltid har varit demokratisk och som diktaturerna alltid har velat utplåna, nämligen Israel. Vissa påstår, att Israel inte är demokratiskt eftersom det är en judisk stat. Jag har förståelse för, att Israel inte vill ge medborgarskap åt personer, främst palestinska araber, som har som syfte att utplåna Israel. Samtidigt bör man minnas att Israel, som under hela sin existens utsatts för militära angrepp, alltid har hållit demokratiska val. Sverige, som aldrig under demokratisk tid varit utsatt för militära angrepp, beslöt dock att under det andra världskriget inställa ett riksdagsval. Vilket land är mest demokratiskt?

Angreppen på Israel och judarna har pågått länge. Hitlertyskland har tillsammans med palestiniernas ledare Hajj Amin Al-Husseini haft avsikten att förhindra uppkomsten av en judisk stat. Husseini sysslade vidare med att upprätta en muslimsk SS-bataljon på Balkan vars uppdrag var att döda judar. Efter Hitlertysklands fall fick en hel del nazister komma till Egypten. Egypten lierade sig sedan med andra icke-demokratiska arabstater för att, understödda av den icke-demokratiska staten Sovjetunionen, anfalla den israeliska demokratiska staten. Arafat efterträdde Husseini som palestiniernas ledare och än idag betyder al-Fatah ”erövring”. Israel har stått under angrepp under hela sin existens. Mycket få demokratier har på allvar velat försvara vare sig Israels demokrati eller existens. Tvärtom har FN under lång tid jämställt sionism med rasism. Vad som bör jämställas är däremot antisionism och antisemitism. Judarna har precis som alla andra folk rätt till en egen stat. Att påstå att man är antisionist men inte antisemit är lika befängt som att göra gällande att Sverige skall utplånas men att man inte har något emot svenskarna.

Israel är den enda stat som andra stater – nu främst Iran – vill utplåna. Samma syfte har Hizbollah, Hamas och islamiska jihad. SIDA stöder Hamas ekonomiskt, tydligen främst för att Hamas utför ett socialt arbete. Men det fanns skolor även i nazityskland. Nazityskland utplånade bl.a. Polen.

Jag vill försvara friheten och demokratin. Jag försöker även vara ödmjuk och rättvis. Därför måste jag, såväl som alla andra demokrater, försvara Israel.

De senaste etthundra åren har sett tre totalitära ideologier få stort inflytande i världen. Dessa är kommunismen, nazismen/fascismen och islamismen, och de är förbundna med varandra historiskt och ideologiskt. De förkastar alla demokratin och friheten och kräver underkastelse. Fascismen krossades i krig, kommunismen krossades av kallt krig. Men hur skall vi undgå islamismen?

Det andra världskriget är inte slut. Det pågår fortfarande i Mellanöstern. Kampen står mellan frihet och förtryck, mellan demokrati och diktatur. På axelmakternas sida står numera många arabstater, dessutom Iran och ett antal terrororganisationer. De allierade består främst av USA och Israel. Sverige tycks – som i andra världskriget – förhålla sig neutralt, med en viss förskjutning åt axelmakterna – precis som i andra världskriget.

Hur skall det andra världskriget få ett slut? Genom att Israel erövrar västbanken eller genom att islamisterna erövrar Israel? Hållningen omedelbart efter år 1945 var att vinnaren fick behålla sina erövringar. T.ex. fick Polen behålla stora delar av det tidigare Tyskland; Sovjetunionen erövrade Viborgs län och Italien fick lämna ifrån sig Istrien. De allierade vann således territorium från axelmakterna. Med användande av samma andravärldskrigslogik skulle alltså Israel mycket väl kunna behålla Västbanken och Gaza. De har ju vunnit ca fyra krig mot de nu återstående och nytillkomna axelmakterna. Den icke-demokratiska staten Jordanien erövrade västbanken år 1948 i ett anfallskrig, en erövring som knappast någon stat erkänt, men samtidigt inte många brytt sig mycket om att protestera mot. Det framstår bl.a. mot bakgrund därav som anmärkningsvärt att när just den demokratiska staten Israel i ett försvarskrig erövrar territorium så är detta plötsligt djupt förkastligt. Israel har dessutom lämnat ifrån sig erövrat territorium, nämligen Sinai och Gaza. När tänker Ryssland återlämna Viborgs län till Finland?

Andra för Mellanösternkonflikten unika omständigheter är, att barn till arabiska palestinska flyktingar ärver föräldrarnas flyktingskap. Det gör inget annat flyktingbarn någonstans. Cirka femton miljoner tyskar flydde från bl.a. dåvarande östra Tyskland i det andra världskrigets slutskede. Om dessa skulle ha behandlats likadant som palestinierna, så skulle de antagligen fortfarande sitta i flyktingläger i nuvarande Tyskland och skicka självmordsbombare till, säg, Breslau och Danzig.

Dessutom lämnade ungefär lika många judar arabstaterna under åren kring 1950 som araber lämnade nuvarande Israel under arabstaternas anfallskrig 1948. Kanske vore det dags att låta udda vara jämnt?

Men fortfarande pågår arabiska attacker med Kassam-raketer mot framför allt staden Sderot i Israel. Fortfarande skall Israel utplånas. Fortfarande står demokratierna handfallna. Varför är det så? Varför står inte människor och stater upp för att försvara demokratin och friheten, såväl i Israel som i Irak och Nordkorea, bara för att ta några exempel? Jag gör det i alla fall. För alla människor har rätt till frihet. Alla människor har rätt att slippa underkastelse.

Friheten är det grundläggande ”grundordet”.

©: Lennart Eriksson

Publicerat den 31 maj 2005. Reviderat den 13 juni 2005, den 24 augusti 2007, den 11 november 2007, den 29 januari 2008 och den 24 november 2009.