Lennart Eriksson

Denna blogg drivs av Lennart Eriksson, som också har skrivit nästan alla hittills över 1400 inlägg. Läs mer under rubriken "Om Sapere Aude!" ovan - och observera även följande:

Nemo me impune lacessit

Sagt om Sapere Aude!

"Sapere Aude är en av Sveriges bästa bloggar!" - Läst på Facebook 2014-01-26

"Modigt. Provocerande. Intressant." - E-post 2014-08-27

"Lennart Eriksson … hjälten på Migrationsverket" - E-post 2015-08-15

Arkiv

Kategorier

Kalender

augusti 2020
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Enter your email address:

Delivered by FeedBurner

En palestinsk – islamonazistisk – dynastis uppgång och fall

Det är, med undantag av ordet mellan strecken, titeln på en understreckare i Svenska Dagbladet i fredags den 2 december. Mina associationer går omedelbart till William L. Shirers standardverk om Hitlertyskland som har titeln Det tredje rikets uppgång och fall. Och visst har det tredje riket fallit; möjligen dynastin Husseini också, men knappast det som båda stod för, nämligen antisemitismen och utrotandet av judarna.

Kanske bör man inte vara så kategorisk när det gäller dynastin Husseini i dess helhet. Det är i vart fall fullt klart att en av dess främsta företrädare, nämligen stormuftin av Jerusalem Hajj Amin al-Husseini, var väldigt kategorisk i sin antisemitism. Han uttalade ju, som den uppmärksamme läsaren av denna blogg redan flerstädes noterat, följande: ”I bekämpandet av judendomen står islam nationalsocialismen mycket nära”.

Här är till exempel en bild på hans handslag med Heinrich Himmler, högste chef för Auschwitz med flera utrotningsläger, som understryker muftins ståndpunkt:

Edward Said har, kan man notera, kallat stormuftin för ”det palestinska folkets röst”, och Yassir Arafat, en påstådd avlägsen släkting till muftin, menade att han var ”vår hjälte”.

Inget av detta framgår dock med önskvärd tydlighet i understreckaren, som är författad av doktoranden Fredrik Meiton, och som utgör en recension av en nyutkommen bok av ”historikern” Ilan Pappe. Du vet den Pappe som avskedats från universitetet i Haifa, och som

kandiderade till Israels parlament som representant för det stalinistiska kommunistpartiet och spelade en central roll i att underblåsa bojkotter av Israel i Storbritannien och på andra håll och var huvudfiguren i den skändliga ”Tantura-affären”. Då handledde Pappe en student till att hitta på en icke-existerande ”massaker” på araber av den judiska milisen Hagana (Alexandroni-brigaden) i Tantura, söder om Haifa, en ”massaker” som enligt Pappe ägde rum år 1948. Det finns inte en tillstymmelse till bevis på att en sådan ”massaker” ägt rum. Ingen av de arabiska och andra journalister som fanns på plats vid tiden för striden i Tantura har rapporterat om någon massaker. Araber som bodde i staden vid den tiden bekräftade att en strid ägde rum, men efter strid så hjälpte den judiska milisen de som bodde i staden och massakrerade ingen. Studenten, som stämts för förtal av veteranerna i Hagana-milisen, erkände senare i rätten med hans advokat närvarande att hela massakern var ett påhitt.

Han säger också följande:

Indeed the struggle is about ideology, not about facts. Who knows what facts are? We try to convince as many people as we can that our interpretation of the facts is the correct one, and we do it because of ideological reasons, not because we are truthseekers.

Källa till båda dessa citat.

Icke desto mindre påstår Meiton – som tidigare i SvD recenserat en annan av Pappes böcker – att den nya boken är ”en utmärkt introduktion till en palestinsk historia som för en gångs skull inte sätter konflikten i första rummet”. Han skriver också att ”Antisemitism har varit ett dominerande tema i historien om Hajj Amin, vilket är anledningen till att han är den palestinska historiens mest hyllande och avskydde ledare samtidigt”.

Stormuftin blev ju tvungen att under det Andra Världskriget sätta sig i Berlin, där han bland annat utslungade det ovanciterade uttalandet om islams nära samverkan med nazismen. Domen över honom, som ”den värsta sortens medlöpare” är, menar Meiton, rättvis. Men, menar Meiton vidare, den har ”också gett upphov till en stor orättvisa” för ”i sionistisk propaganda har Hajj Amins nazistsympatier kommit att representera det palestinska folket som helhet”.

Men så sent som i år ställde sig 73 % av de tillfrågade palestinierna bakom en hadith som går ut på att judarna ska dödas. Någonting som både nazisterna och stormuftin och en stor majoritet av de tillfrågade år 2011 alltså var helt eniga om! Det palestinska folket tycks alltså fortfarande vara ganska judefientliga, eller hur. Det behövs ingen ”sionistisk propaganda” för att klarlägga detta.

Nå, Meiton skriver vidare:

Pappés behandling av ämnet är balanserad och klok. Han hymlar inte med Hajj Amins antisemitism, som låg helt i linje med Hitlers egen. Men till skillnad från Hitler, påpekar Pappé, hade Hajj Amin en reell konflikt beroende på den sionistiska ambitionen att bygga ett nationalhem på mark som familjen Husayni bebott i hundratals år. Dessutom var nazisternas huvudsakliga fiender, Storbritannien och Frankrike, också palestiniernas. För araberna var fransmän och britter i första hand kolonialherrar, och utsikterna för nationellt självbestämmande tedde sig avsevärt mer sannolikt i händelse av tysk seger. Inget av detta ursäktar naturligtvis antisemitism, än mindre nazistiskt medlöperi. Men historien förpliktigar oss att hålla båda dessa tankar i huvudet samtidigt – att nazismen är förkastlig i alla sammanhang och att arabiska nazistsympatier var grundade i realpolitiska hänsyn.

Den här analysen är så förvirrad att den nästan trotsar beskrivning: Att en person som uttryckligen uttalar att sanningen inte är något som betyder någonting kan betecknas som balanserad och klok, är inte klokt. Att Hitlers konflikt inte var reell till skillnad från familjen Huseinis, är inte heller klokt. Hitler hade en verkligt reell konflikt med judarna – och Storbritannien och Frankrike. Miljontals judar och hundratusentals fransmän och ”engelsmän” – med flera – dog ”reellt” i den konflikten. Har Meiton inte observerat detta?

Det är vidare märkvärdigt att Meiton tror att enbart Storbritannien och Frankrike var ”kolonialherrar” och detta enbart efter några få års ”ockupation”. Detta efter att det Osmanska imperiet kunde ”ockupera” det palestinska området i hundratals år utan större opposition.

Vidare skriver Meiton:

Andra världskrigets slut visade sig också innebära slutet för familjen Husaynis inflytande. Arabstaterna hade tröttnat på de ständiga interna stridigheterna i det palestinska lägret och uteslöt dem från sin gemenskap. Från 1947 till 1949 pågick krig i Palestina mellan sionister och araber. Medan Hajj Amin befann sig på flykt undan de allierade i ett krigshärjat Europa, såg Palestina Israels bildande och 750000 palestiniers flykt och fördrivning. Återstoden av sitt liv levde Hajj Amin en stilla tillvaro i Kairo och Beirut. Han hade förlorat sin makt och palestinierna sin aristokrati.

Nja, inte riktigt. Som framgår här blev stormuftin år 1948 utsedd till ledare för ”the All-Palestine Government”. Vilket väl är ungefär samma sak som om tyskarna efter kriget utsett Martin Bormann, Hitlers ställföreträdare, till förbundskansler. Det funkade för en kort tid bland de palestinska araberna att utse en uttalad antisemit till ledare. Men det skulle inte ha gått i Tyskland.

Varför gick det bra i ”Palestina”?

Meiton slutar på följande sätt:

[I] sitt huvudsakliga syfte, att på ett inbjudande sätt återupprätta kontinuiteten i den palestinska historien, den som sionismen på många sätt utplånat, är han [Pappe] framgångsrik.

Men vad det är för kontinuitet som sionismen utplånat, det får vi inte reda på. ”Sionismen” har annars för sin del såväl kontinuerligt som ”framgångsrikt” förhindrat Israels utplåning. För Israel har kontinuerligt, under hela sin existens, varit tvunget att försvara sig mot dem som i stormuftins nazistiska efterföljd just velat utplåna landet.

Att antisionismen i stormuftins efterföljd och i nazistisk anda alltjämt försöker utplåna den sionistiska historien, det är dessutom fullt klart.

Det nazistiska och antisemitiska arvet från det andra världskriget lever kvar i den arabiska och muslimska världen med full styrka, med sikte på judarna. Det finns ingen framträdande ”palestinsk” organisation som på allvar önskar att Israel ska överleva.

Det andra världskriget pågår därför egentligen alltjämt. Siktet är inställt på judarna nu, precis som under Hitlertiden.

Ett råd till Meiton vore alltså att fokusera på detta i stället för att gång efter annan recensera Pappes propaganda. Fast i den mån anti-israelisk propaganda går hem på de historiska institutionerna nuförtiden så får man ju därmed en förklaring till varför Meiton skriver som han gör.

Men en förklaring är ingen ursäkt.

Länkar: Andrew G. Bostrom och Fred i Mellanöstern.

2 comments to En palestinsk – islamonazistisk – dynastis uppgång och fall

  • Intressant nog förklarade stormuftin 1937 judarna oskyldiga till ”landstöld” som de så ofta beskylls för.
    http://israelisverige.info/?p=10142

  • […] En palestinsk – islamonazistisk – dynastis uppgång och fall Dela:Like this:GillaBli först att gilla denna post. […]

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

  

  

  

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.