Sapere Aude!

Liv, frihet, egendom – Life, liberty, property | Toujours l'audace! – Chutzpah! | זכור

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Lennart Eriksson

Denna blogg drivs av Lennart Eriksson, som också har skrivit nästan alla hittills över 1400 inlägg. Läs mer under rubriken "Om Sapere Aude!" ovan - och observera även följande:

Nemo me impune lacessit

Sagt om Sapere Aude!

"Sapere Aude är en av Sveriges bästa bloggar!" - Läst på Facebook 2014-01-26

"Modigt. Provocerande. Intressant." - E-post 2014-08-27

"Lennart Eriksson … hjälten på Migrationsverket" - E-post 2015-08-15

Arkiv
Kategorier
Kalender
december 2022
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Enter your email address:

Delivered by FeedBurner

”Islams blodiga gränser”

7 december, 2011 (18:14) | islam, Islamismen | By: Sapere Aude!

Jag läser – sent omsider – Samuel P. Huntingtons bok från 1996, i svensk översättning först 2006 under titeln Civilisationernas kamp (Atlantis) eller, som den heter på originalspråket The clash of civilizations and the remaking of the world order. Ordet ”clash” kanske rätteligen borde översättas som ”konflikt”, ”sammanstötning” eller ”krock”, men av sådana ord byggs ingen bra boktitel.

På sidan 337ff. redovisar Huntington några forskningsrön rörande den muslimska konfliktbenägenheten gentemot andra civilisationer, som visar sig vara omfattande, ja rentav unik. Jag tillåter mig ett längre citat:

Vart man än vänder sig inom den islamska världen har muslimer svårt att leva i fred med sina grannar. … Muslimerna utgör cirka en femtedel av världens befolkning, men under nittiotalet har de oftare varit inblandade i stridigheter mellan olika grupper än folk i någon annan civilisation. Beläggen är överväldigande.

1. Muslimer deltog i 26 av 50 etnopolitiska konflikter under 1993 och 1994 vilket Ted Robert Gurr ingående har undersökt. Tjugo av dessa konflikter utkämpades mellan grupper från olika civilisationer. Femton av dem var mellan muslimer och icke-muslimer. Det förekom alltså tre gånger så många konflikter mellan civilisationer där muslimer var inblandade som det förekom konflikter mellan icke-muslimska civilisationer. Konflikterna inom islam var också fler än inom andra civilisationer inklusive stamkonflikter i Afrika. Till skillnad från islam var väst inte inblandat i mer än två konflikter inom sin civilisation och två med andra civilisationer. Konflikter med ett muslimskt inslag brukar även resultera i ett större antal döda. Av de sex krig i vilka Gurr räknar med att 200 000 eller fler dödades utspelades tre (Sudan, Bosnien, Östtimor) mellan muslimer och icke-muslimer, två (Somalia, Irak-kurder) mellan muslimer och bara ett (Angola) endast mellan icke-muslimer.

2. New York Times har identifierat 48 platser där 59 etniska konflikter inträffade under 1993. På hälften av dessa platser stred muslimer antingen mot andra muslimer eller mot icke-muslimer. 31 av de 59 konflikterna utkämpades mellan grupper från olika civilisationer, och två tredjedelar (21) mellan muslimer och andra, vilket också Gurrs siffror visar.

3. I ytterligare en analys har Ruth Leger Sivard identifierat 29 krig (definierade som konflikter med minst 1 000 döda per år) år 1992. Nio av tolv konflikter mellan civilisationer var mellan muslimer och icke-muslimer, och muslimerna utkämpade återigen fler krig än människor från någon annan civilisation.

… Islams gränser är blodiga, och det gäller också innanmätet.

Muslimernas benägenhet till våldsamma konflikter märks även på den utsträckning i vilken muslimska samhällen är militariserade. På åttiotalet hade muslimska länder ett förhållande av militärer per 1 000 invånare och ett militärt rustningsindex (andel militär i relation till ett lands välstånd) som var långt högre än andra länders. För kristna länder var däremot dessa siffror mycket lägre. Genomsnittet av dessa värden för muslimska länder var ungefär det dubbla jämfört med kristna länder. James Payne konstaterar att det ”finns en tydlig koppling mellan islam och militarism”.

Muslimska stater har också haft en ökad tendens att ta till våld i internationella konflikter, och gjorde så i 76 av 142 kriser de var inblandade i mellan 1928 och 1979. I 25 fall var våld det främsta medlet; i 51 fall använde muslimska stater våld tillsammans med andra åtgärder. När de använde våld utövade de högintensivt våld, i 41 procent av fallen utvecklades detta till fullt utvecklat krig och i 38 procent av fallen till större sammandrabbningar. Samtidigt som muslimska stater tog till våld i 53,5 procent av sina kriser, använde Storbritannien våld i bara 11,5 procent, USA i 17,9 procent och Sovjetunionen i 28,5 procent av fallen. Bland stormakterna är det bara Kinas våldstendenser som är större än de muslimska staternas: Kina använde våld i 76,9 procent av de kriser de var inblandade i. Den muslimska stridslystnaden och våldsbenägenheten är ett faktum under slutet av nittonhundratalet som varken muslimer eller icke-muslimer kan bortse från.

(Källhänvisningar finns i boken men är ej återgivna här.)

Huntington går sedan vidare med att försöka svara på frågan varför det är på detta viset. Han redovisar ett ”resonemang som går ut på att islam ända från början har varit en svärdets religion som hyllar militära dygder. … ’Man minns Muhammed som en stridskämpe och en skicklig befälhavare”. (Ingen skulle säga något sådant om Jesus eller Buddha). Islams lärosatser, sägs det, föreskriver krig mot de otrogna … Koranen och andra muslimska källor innehåller få förbud mot våld, och begreppet icke-våld finns varken inom den muslimska doktrinen eller i utövandet av islam.”

Ett annat möjligt svar går ut på att islam i ännu högre grad än kristendomen är en absolutistisk tro. ”Den sammanför religion och politik och drar en skarp skiljelinje mellan Dar al-Islam och Dar al-Harb. Resultatet blir att konfucianer, buddhister, hinduer, Västerlandets kristna och ortodoxa kristna upplever mindre svårigheter med att anpassa sig till och leva tillsammans med varandra än någon av dem har med att anpassa sig till och leva med muslimer” (s. 347).

Huntington har även förslag på andra möjliga svar. Men de båda som jag återgivit ovan är uttryck för en ”vi-och-dom”-syn som skarpt åtskiljer muslimer från alla andra och där ”de andra” just tillhör Dar al-Harb, dvs. krigets hus. Dessa svar tror jag har stor förklaringskraft.

Fast kanske har Bibeln det slutgiltiga svaret/förklaringen. I 1. Mosebok 16:12 säger Herren om Ismael, dvs. Abrahams ”tjänstekvinnas” son, som anses vara arabernas stamfader: ”Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i strid med alla sina bröder.” Visserligen är det skillnad mellan att vara muslim och att vara arab, men de första muslimerna var otvivelaktigt araber, och de flesta araber är alltjämt muslimer. Då är det inte konstigt om Herrens ord rörande Ismael har tryckt sin prägel på den av araber skapade religionen islam.

Talet om islam som en ”fredens religion” får alltså inte mycket stöd vare sig hos Huntington, i Koranen eller hos Gud Fader. Till och med själva verkligheten talar däremot. ”Den muslimska stridslystnaden och våldsbenägenheten är ett faktum”. Någonting som förvisso inte gäller alla muslimer, men andelen muslimer som har en sådan inställning tycks ändå vara betydligt större än motsvarande andel bland folken i de flesta andra ”civilisationer”. Annars skulle ju inte islam ha så ”blodiga gränser”.

Ett faktum, alltså, som alla vi andra har att förhålla oss till – eller kanske snarare emot.

Comments

Comment from Max
Time 07 december 2011 at 18:44

Rasism!

Comment from Matte
Time 07 december 2011 at 19:00

Fakta!

Comment from Roger
Time 09 december 2011 at 08:40

Nej Max, är man guds folk har man ALLTID rätten på sin sida!

Comment from san_ell
Time 08 september 2012 at 23:15

Har ingenting med rasism att göra då Islam är en (vålds) ideologi och ej en religion vilket är en vanlig och helt felaktig uppfattning. Islam breder ut sig mer och mer och har för avsikt världsherravälde, de hycklar inte heller med denna avsikt. Ideologin islam kommer att lyckas med detta så länge västvärlden fortsätter att ge utövarna av islam rättigheter enligt religionsfrihet. Islam är många gånger värre än tex. nazismen och den måste stoppas med lagar som förbjuder denna idelogi att utövas i västländerna.

Pingback from Vi och muslimerna « Petterssons gör skillnad
Time 10 februari 2013 at 20:11

[…] Ovanstående delvis från Sapere Aude […]

Pingback from Irans kronprins Reza Pahlavi talar på ”Champion of Jewish Values” gala i maj 2016 « Sapere Aude!
Time 19 januari 2017 at 17:15

[…] på dominansen av en enda perverterad ideologi” att vinna. – Fast det Huntington skriver om ”Islams blodiga gränser” är svårt att bortse från i sammanhanget. Det är en […]

Pingback from En utlandsveterans betraktelser inför valet med anledning av ett inlägg i Dagens Nyheter om främlingsfientlighet « Sapere Aude!
Time 05 september 2018 at 22:11

[…] Samuel P. Huntington talar om ”islams blodiga gränser” vilket jag skrivit om tidigare. Huntington skriver: ”Vart man än vänder sig inom den islamska världen har muslimer svårt […]

Write a comment

Warning: Undefined variable $user_ID in /customers/f/5/5/sapereaude.se/httpd.www/blog/wp-content/themes/daleri-sweet/comments.php on line 39