Som jag sade i min närmast föregående bloggning: Skrivkramp råder. I brist på egen förmåga tackar jag för tipset om ett inlägg på denna website. Jag tar mig friheten att lägga ut inlägget här, i Google-översättning till svenska och språkligt putsad av mig. Det har även i ursprungsversionen titeln ”Saeb Erekats lögner”:
Saeb Erekat, var har du varit? Vi har missat dina jovialiska, solbrända, amerikanskt-klingande framträdanden på TV. Var inte din bästa stund under den andra intifadan, när du hävdade att 500 palestinier hade massakrerats i den israeliska anfallet mot Jenin 2002? Det var då du grundlade ditt rykte om att vara ”sparsam med sanningen.”
Så välkommen tillbaka, Saeb. Jag ser din senaste artikel för CiF, den tionde december, vilket också är den 62:a årsdagen av antagandet av FN:s resolution 194, som du misstolkar till att den främjar ”rätten” att återvända för de palestinska araberna som fördrevs under Israels självständighetskrig. Det finns ingen sådan rätt. Så du är formligen [osäker på översättningen här] tillbaka med en helt ny uppsättning av halvsanningar och utelämnanden.
FN:s generalförsamlings resolution 194 kräver att palestinierna ska återvända till sina hem. Denna resolution var inte bindande, till skillnad från säkerhetsrådets resolutioner såsom FN:s resolution 242. I själva verket var alla 15 punkterna en blåkopia för vapenvila. Endast artikel 11 i resolution 194 handlar om flyktingar, och anger inte särskilt ”palestinska” flyktingar. Resolutionen var i lika mån utformad för att tillämpas på de judar som fördrivits från sina hem i Jerusalem, Gush Etzion och andra regioner som invaderades av den jordanska Arablegionen under kriget. Den kunde också ha tillämpats på de tusentals judar som redan hade flytt från pogromer i arabländerna. Mer om dessa senare.
Erekat utelämnar en annan viktig bit av ordalydelsen: De flyktingar som önskar återvända till sina hem måste gå med på att ”leva i fred med sina grannar”: man gissar att även upphovsmännen till FN:s resolution 194 skulle rygga för att ta tillbaka en fientlig irredentistisk befolkning. I artikel 11 anges också att de som inte vill återvända skulle få ersättning från regeringar och myndigheter. Ordalydelsen är i pluralis och omfattar också arabiska regeringar.
Sextiotvå år kommer att ha gått utan att denna historiska resolution har genomförts trots att den har upprätthållits av FN med nästan universell konsensus.
Det skulle säkert genera vår vän Erekat om han skulle erkänna att resolutionen inte fick allmän uppslutning eftersom Egypten, Syrien, Libanon, Irak, Saudiarabien och Jemen själva röstade emot FN-resolution 194. De judar som fördrivits från den blivande palestinska arabiska staten och från Jerusalem var också att anse som flyktingar, med rätt till kompensation. Araberna har inte varit förtjusta över sin ansvarsbörda av ansvar mot dem. Arabstaterna fruktade också om man röstade för FN:s resolution så skulle detta medföra ett erkännande av Israel som en judisk stat. Inte mycket verkar ha förändrats på sextiotvå år. Förra veckan den 27 november [2010] avslutade Fatahs revolutionära råd (kom ihåg, att de är de moderata palestinier) sitt femte konvent med en deklaration i vilken de vägrade erkänna Israel som en judisk stat.
Det palestinska undanträngandet fortsätter än i dag. Det är inte politiskt korrekt för Erekat att tala om Israels erbjudande om en betydande repatriering under förhandlingarna år 1948. Israels regering uttalade att man var beredd att mottaga 100.000 flyktingar i en allmän uppgörelse. Detta erbjudande avvisades av arabstaterna.
Israel bär ansvaret för skapandet av den arabiska flyktingar. En omtvistad fråga, i bästa fall. Araberna förkastade planen att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat – FN: s resolution 181 av den 29 november 1947. De arabiska flyktingarna var en biprodukt av den arabiska beslutet att gå i krig: fem arabiska arméer invaderade den nyfödda staten Israel så snart den utropades. Naqba utgörs av det katastrofala misslyckandet att vinna detta krig. Sionisterna krävde inte utvisningen av araberna, för den judiska stat som tilldelats dem i delningsplanen skulle ändå ha haft en liten judisk majoritet. Under kriget förekom det bara ett fåtal dokumenterade fall av utvisning, särskilt i Lydda. Den största delen av det land som skulle bli Israel var statlig mark eller miri-mark. Palestinierna ägde inte ”90 procent” av marken.
Idag är de palestinska flyktingarna fler än 7 miljoner människor. Det är ett märkligt fenomen att ett spädbarn som föds i ett ”palestinskt flyktingläger” (egentligen en permanent bosättning) i Libanon har rätt att kalla sig flykting utan att någonsin ha varit i Palestina. Det är unikt bland flyktingar att fyra generationer av palestinier har kunnat leva på den internationella generositet som kunder hos det FN-organ som inrättats enbart för deras behov, UNWRA [eg. UNRWA].
Efter en rad av små lögner, utgör Erekats största lögn det som han utelämnar: fler judar fördrevs från de arabiska länderna än de ursprungliga 700.000 palestinier som lämnade Israel. De förlorade femtio procent mer i tillgångar.
I december 1947, ett år före det att resolution 194 antogs, började folkmassorna i Bahrain att plundra judiska hem och affärer och de förstörde synagogan. Två dödades. I Aleppo i Syrien drabbades det judiska samhället av upplopp: minst 150 bostäder, 50 affärer, alla 18 synagogor, fem skolor, barnhem och en ungdomsklubb förstördes. Många judar dödades, även om den exakta siffran inte är känd. Mer än hälften av stadens 10.000 judar flydde. I upplopp i Aden, dödades 82 judar och hundratals judiskt ägda butiker förstördes. I Libyen hade 4.000 judar blivit hemlösa av kravaller två år tidigare i vilka 130 judar mördades. Under sommaren 1948 har hundratals judiska civila mördades i Egypten och 48 i Marocko.
Innan en enda palestinier hade gjorts till en flykting hade samma arabstater som påbörjat krig mot Israel förklarat krig mot sina egna oskyldiga judiska medborgare som bodde hundratals mil bort från slagfältet. […]
Utan att bagatellisera de palestinska flyktingarnas lidande är det viktigt att notera att de, till skillnad från judarna i arabländerna, var offer för krig, inte etnisk rensning. Beviset är att 160.000 araber stannade kvar i Israel, och över en miljon lever där idag, medan 0,5 procent av 1948 års judiska befolkning är kvar i arabländerna. The Palestine Post för den 22 December 1947 innehåller en rapport om hårda åtgärder som Arabförbundet planerade mot judar i arabländerna. Dessa åtgärder i Nürnberg-stil som till viss del antogs av enskilda stater, skulle för det första beröva judarna deras medborgarskap, konfiskera deras egendom, frysa deras bankkonton och behandla dem som fientliga utlänningar. Det redaktionella rådet uttalade att ”Det är anmärkningsvärt och tragiskt att ett sådant dokument har skrivits. … Det är lätt för dem att spela översittare och att hålla ett svärd hängande över huvudet på många hundratusentals judar som är beroende av deras förbarmande.”
Så snart de kunde, sökte tre fjärdedelar av de miljoner judarna i de arabiska länderna sin fristad i Israel, som absorberat dem till höga kostnader. Ett antal judiska flyktingar från arabiska länder som i antal ungefär motsvarade de palestinska flyktingarna (av vilka två tredjedelar var internt fördrivna inom det historiska Palestina) bytte platser. Sådana utbyten av populationer inträffade [också] efter krigen mellan Grekland och Turkiet och Indien och Pakistan.
För att uppnå en varaktig fred baserad på rättvisa, kan man inte erkänna inte en ensidig rätt att återvända för arabiska flyktingar till Israel om en liknande rätt inte erkänns för judiska flyktingar från arabiska länder.
Det är där skon klämmer. Judarna, som nu är fullvärdiga medborgare som bor i frihet i Israel och västvärlden, vill inte återvända till de länder som förföljde dem och utsatte dem för etnisk rensning. De vill bara få ersättning för förlorad egendom och brott mot mänskliga rättigheter. Oavsett det som Erekat kan säga, finns det inga prejudikat för ett återvändande av flyktingar av något slag efter sextiotvå år. Långt bättre är det att erkänna de-facto utbyte av flyktingar, långt mer humanitärt för de palestinska flyktingarna i arabvärlden att beviljas ersättning för sina förluster och för de medborgerliga rättigheter som de arabiska värdländerna för närvarande förnekar dem.
Saeb Erekats argument, som upprepades av Mahmoud Abbas, gör det kristallklart att trots västerlandets och Obamas ansträngningar att skylla avsaknaden av fred på bosättningar eller avsaknaden av en palestinsk stat, så kommer palestinierna inte att avsluta konflikten om inte Israel går med på att bli den 23. arabisk-muslimska staten genom att öppna dammluckorna till sju miljoner så kallade flyktingar. Ännu efter ytterligare sextiotvå år, kommer araberna fortfarande att anse att den ideologiska kärnan i den arabisk-israeliska konflikten är de arabiska flyktingarnas ”rätt att återvända”. I åtminstone den här frågan bör vi berömma Saeb Erekat och det palestinska ledarskapet för deras uppriktighet.
Ja, jag kan inte annat än att i allt väsentligt hålla med …