Personer som kallar sig liberaler, hävdade på Brännpunktssidan i Svenska Dagbladet för den 5 juni 2005 – se länk här – bl.a., enligt rubriksättarens tolkning i pappersutgåvan, att ”monarkin är en negativ symbol”. Det är beklagligt, att verkliga liberaler som Johan Norberg och Carl Rudbeck inte inser monarkins värde framför republiken i en liberal stat. Man hävdar bland annat, att det man kallar ”blodsbörd” och inte fria val, marknadsprestationer eller kompetens, är en demokratisk brist såväl som ett monarkins tillkortakommande. Härtill kommer, menar man, det besvärande faktum att kungen inte kan åtalas. ”För vänner av … mänskliga rättigheter, meritokrati, marknadsekonomi och det öppna samhället strider monarkin mot ideologins innersta kärna”, heter det också. Slutklämmen hämtas från J. S. Mill: ”Den som följer en sed gör inget val”.

Som jag länge hävdat, bl.a. just på samma brännpunktssida i Svenska Dagbladet för några år sedan (artikeln kan läsas här – varning för pdf-nedladdning) måste en skarp skiljelinje dras mellan arv och val. Seden, som Mill talar om, är något som ärvs, till skillnad från valet. Jag hoppas att skribenterna inte menar, att ingenting skall ske på grund av sed, utan allt på grund av val. Det innebär i så fall att vi, var och en, vid varje enskilt tillfälle t.ex. måste välja om vi skall leva vidare eller begå självmord, om vi skall köra på höger sida av vägen eller inte, om vi ska tillåta att egendom ärvs men inte statschefsbefattningar, och då hela tiden utan avseende på vare sig det som hittills ärvts, t.ex. seden, eller vad effekterna av våra val på lång sikt blir. Vi hamnar därmed i en absurd ”utkastadhet”, en existentiell mardröm (jfr. Sartre). Vi måste hela tiden välja, men klarar vi det? Är det inte bättre att utgå från att eftersom vi lever, kan vi fortsätta med det, att det är bra med högertrafik även på lite sikt?

Man talar vidare om meritokrati. Sveriges tron tillföll ätten Bernadotte just på grund av stamfaderns meriter. Om kungen, vilket skribenterna tar som exempel, skulle begå terroristhandlingar, skulle han förvisso inte kunna straffas, det är sant, men han skulle inte heller längre kunna vara kung. Det är f.ö. inte bara kungen som är straffriförklarad. Riksdagsmän kan t.ex. i praktiken inte bestraffas för de lagar de stiftar, och för det sätt de brukar och missbrukar sin makt (Regeringsformen 4 kap. 8 §). De kan alltså inte åtalas om de t.ex. stiftar en lag som tillåter terroristhandlingar. Det finns inte heller någon eller något som skulle hindra dem att stifta en sådan lag om de skulle vilja.

Meritokratin bygger vidare på arv, dvs. på just den princip som skribenterna förkastar. Det finns många företag, grundade av framstående män, som ärvs inom familjen. Själva marknadsekonomin förutsätter äganderätten vilken bland annat bygger just på arvet. Hans-Hermann Hoppe skriver i boken Democracy, the god that failed, Transaction Publishers, 2001, att monarkin är bättre än tom. demokratin just i det avseendet att arvet medför att konungen, precis som en företagsledare/ägare, vill utveckla och förkovra riket, så att det i relevanta avseenden är ”bättre”, när han skall lämna det vidare till sin son/dotter, än när han fick det. En president, som är vald på t.ex. fyra år, har snarare ambitionen att först bli vald, genom att utlova saker som han ska genomföra på fyra års sikt, sedan att eventuellt genomföra det han lovat, men vad som sker efter dessa fyra år, t.ex. effekter på lång sikt av det han gjort eller underlåtit, bekymrar honom föga.

Det är tråkigt att liberaler inte uppfattar just det liberala i monarkin. Att socialister inte gör det, är begripligt, för de har en plan för samhället, och tror sig veta bäst. Men den spontana ordningen, vilken många liberaler värderar högt, ger stort utrymme just för seden, för ”the result of human action but not of human design”, som bygger på att vi inte kan ”veta bäst”, eller bättre än våra förfäder som vi ärvt seden av. Monarkin är en sådan oplanerad och spontant uppkommen institution, som grundas just i äganderätt, marknadsekonomi och arv – tillika i ödmjukheten i insikten att vi inte vet bäst, detta till skillnad från republiken som grundas i planen. Just denna en av de mest liberala institutionerna vill vissa liberaler avskaffa. Tankefel!

Uppdaterad 2009-10-13