I dagens SvD uttalar sig på brännpunkts-sidan Fabia Midman, som kallar sig omvärldsanalytiker. Temat är Israels brott mot folkrätten. Se länk här.

Till en början insinuerar hon, att Hisbollahs dödande och gripande av israeliska soldater skulle ha skett på libanesiskt territorium, ett synsätt som måste betecknas som en synvilla. På ett till synes systematiskt sätt redogör hon sedan för Israels tillkortakommanden – men jag förstår inte hur den omständigheten att ”ett israeliskt militärflyg skjuts ned i södra Libanon” år 1986 kan läggas Israel till last som ett brott mot folkrätten. Vad jag vill komma till är dock, att hon också menar ”att Israels krig mot palestinierna var orsaken till Libanons inbördeskrig (1975-1990)”. Så omvärldsanalytiker Midman menar att Israel utan orsak började kriga mot ”palestinierna”? Orsaken var, kan jag upplysa, att ”palestinierna” börjat kriga mot Israel, vilket, som anfallskrig betraktat, är förbjudet enligt just folkrätten. Om detta tiger Midman. Hon vill, förefaller det, precis som många andra, i krigets hetta lägga all skuld på Israel. Men ”palestinierna” skall nog, tillsammans med många arabstater, för att inte tala om Hisbollah, i historiens spegel komma att visa sig vara de mest krigshetsande och oförsonliga, de som minst av alla tar någon hänsyn till folkrätten. Israel vill bara försvara sig, och, som Patton sade, ”Jag tror på det gamla talesättet att en droppe svett är värt mer än en kanna blod. Ju hårdare vi går till anfall, desto fler fiender dödar vi, och ju fler fiender vi dödar desto färre av våra egna blir dödade. Kraftigt anfall innebär färre förluster” (citerat ur Pennan & Svärdet nr 7B, 2006). Detta också apropå talet om ”övervåld” i tidigare inlägg. Det är krig nu, och krig medför att fiendens soldater dör.