Det är alltid intressant att pröva sina principer i deras yttersta konsekvenser, för att se hur hållbara de är. Min erfarenhet är, att inga principer håller fullt ut. Betrakta t.ex. följande dilemma. Tortyr är förbjudet och anses vara ett av de värsta brott en människa kan göra sig skyldig till. Om vi nu antar, att du har en person i ditt våld, som har placerat en atombomb någonstans i Göteborg, och att denne person dessutom är den ende som vet var den finns och hur den desarmeras. Den kommer att detonera om 30 minuter om den inte desarmeras. Personen vägrar enträget på direkt fråga uppge var den är och hur den desarmeras. Det finns ingen tid att försöka tala honom till rätta. Om atombomben sprängs kommer minst 600 000 människor att dö och Göteborg utplånas från jordens yta. Har du då någon som helst rätt – juridiskt är det förvisso absolut förbjudet, men moraliskt, humanitärt? – att angripa honom med våld för att tvinga honom tala? Eller skall du vara laglydig och låta 600 000 människor dö? Nöd bryter kanske lag? Men borde vi då ha till namnet absoluta principer som i nödlägen faktiskt visar sig inte vara absoluta? Eller bör kanske Göteborgs befolkning dö för att upprätthålla principen?
