I det nuvarande kriget mellan Hisbollah och Israel har många ansett att det vore bra med en vapenvila. Men är det så bra? Ett krig syftar till att endera parten vinner, eller som Clausewitz menar, påtvinga fienden sin vilja. Det är en kamp om kontroll av någonting som inte båda parter kan ha samtidigt, nämligen i nu aktuellt fall, kampen om staten Israels territorium. Om Hisbollah skulle vinna sitt angreppskrig, så skulle Israel upphöra att existera. Hisbollah tillerkänner nämligen inte staten Israel denna rätt. Om Israel skulle vinna sitt försvarskrig, så medför det å andra sidan att Hisbollah upphör att existera och därmed även hotet, åtminstone från Hisbollah, mot Israels existens. Detta förutsätter givetvis att kampen bringas till sitt slut. En vapenvila skulle bara medföra ett avbrott i kampen, en låsning i positioner som inte leder någon vart. Därför är det rimligt att Israel, tillsammans med världens demokratier, så fort som möjligt slutför demokratins och frihetens kamp i Mellanöstern, genom att slutgiltigt besegra islamofascismen. – General Patton hävdade f.ö., att ”there is only one tactical principle which is not subject to change. It is to use the means at hand to inflict the maximum amount of wound, death, and destruction on the enemy in the minimum amount of time”. Tyvärr är ju Hisbollah så fega, t.ex. enligt FNs hjälpsamordnare Jan Egeland, se länk här, att de inte vågar komma ut på slagfältet utan gömmer sig bland civilister, vilket gör att det kommer att ta något längre tid att besegra dem.
