Apropå den debattartikel i HN, av Pär Granstedt som jag kommenterar här på mitt sätt, gör Annelie Enochson det på sitt sätt här.
Som du ser ger sig Granstedt inte så lätt. Men hans argumentation är som numera vanligt inte särskilt övertygande, och han försöker fokusera på andra saker än Annelie Enochson. Slutklämmen lyder: ”Vill man ha fred måste man tala med sina fiender, hur illa man än tycker om dem”. Det verkar som om udden i detta påstående är riktat mot Israel. Men jag vet inte hur många gånger man måste säga att det är Hamas och inte Israel som inte vill prata. Så illa tycker Hamas om Israel. Det står uttryckligen i deras stadga.
Innebörden i stadgan också att Hamas vill förgöra Israel genom krig och våld. Det är ett annat sätt att uppnå fred. Men det är en fred som sker på bekostnad av ett förintat Israel. Hamas har dock tack och lov inte förmågan att utplåna Israel. Omvänt är det endast på grund av Israels fredsvilja som Israel inte använder sin militära makt för att besvara angreppen från Hamas, en rörelse som förklarat krig mot Israel, fullt ut.
”Fred på Hamas villkor är liktydigt med Israels utplånande”, menar Annelie Enochson. Och så är det. Om detta behöver fienderna i vart fall inte tala. Men om vad ska då samtalet handla, anser Granstedt? Formerna för den israeliska kapitulationen? Ett sådant samtal kommer aldrig att äga rum.