I går menade man i Hallands Nyheter att ”Palestinierna behöver omvärldens stöd”. Visst är det så, men enligt min ringa mening inte av de orsaker som skribenterna anser, tyvärr. Palestinierna behöver stöd för att bygga sin demokrati och frihet, men dessa begrepp förekommer inte alls i inlägget, tråkigt nog.
Ett antal judar ”firar inte Israels 60-årsdag” heter det dessutom här.
Och i GP här tycker Gunilla Grahn-Hinnfors att det är ”dags att göra upp”. Allt går tyvärr ut på att det är något fel på Israel eller att det mesta är Israels fel.
Jaha. Men samtidigt når mig denna nyhet. Vems fel är då det?
Nå. Det är inte tillfredsställande att många anser att upprättandet av ytterligare en demokratisk stat, Israel, var en ”katastrof”, eller på arabiska nakba. Flera uttryckte dock detta på en helsida i SvD idag, en sida som jag tyvärr inte kan länka till eftersom det var en annons.
Judarna som inte ville fira Israels 60-årsdag ovan, hänvisar som det vill synas bl. a. till en ”Plan Dalet” och till fördrivningen av ”70 000 palestinier från sina hem i Lydda och Ramleh” som en orsak till denna deras motvilja.
Plan D (dalet) gick emellertid enligt Benny Morris (Morris: The Birth of the Palestinian Refugee Problem Revisited, Cambridge : Cambridge University Press, cop. 2004, s. 164) inte ut på att fördriva araber. Så här skriver han: ”Plan D was not a political blueprint for the expulsion of Palestine’s Arabs. It was governed by military considerations and geared to achieving military ends. But, given the nature of the war and the admixture of populations, securing the interior of the Jewish State and its borders in practice meant the depopulation and destruction of the villages that hosted the hostile militias and irregulars”. – Det var krig och kriget gällde Israels själva existens. Så om dessa byar inte hade varit tillhåll för fienden, hade de kanske klarat sig?
När det gäller fördrivningen från Lydda, skriver Morris (a.a., s. 432) följande: ”All the Israelis who witnessed these events agreed that the exodus, under a hot July sun, was an extended episode of suffering, especially for the Lydda refugees”. En fruktansvärd situation utan tvekan för dem det drabbade. Men det militära syftet med denna ”dödsmarsch” var för israelernas del, att ”hamper the [arab] legion” som ”was expected to counter-attack” (Morris, a. a., s. 433). – Igen: Det var krig och vem hade startat det? Inte Israel i alla fall! I moderna krig drabbas civilbefolkningen oundvikligen, såsom även innevånarna i Schlesien, Istrien och Karelen vilka också fick lämna sina hemorter.
Slutligen: Gunilla G-H tycker att det är ”dags att göra upp med de delar av den israeliska lagstiftningen och politiken som bygger på åtskillnad mellan judar och andra och låta Israel bli en öppen och demokratisk stat för alla sina medborgare”. Jag är ingen expert på israelisk lagstiftning, men jag vet att det finns araber som är medborgare i Israel. Det finns tyvärr inte längre några judar som är medborgare i Jordanien och fler judar har ju fördrivits/lämnat arabstaterna än araber från Israel. Är det då inte i första hand dags att göra upp med arabisk lagstiftning, att låta arabstaterna bli ”öppna och demokratiska stater för alla sina medborgare” – även judar, i den mån alltså som de inte ännu alla har fördrivits därifrån?
Tillägg 2008-06-23: Annonsen i SvD. som jag skriver om ovan, har jag nu hittat på palestinagruppernas hemsida. Länken finns här.
På tal om Svd-artikeln. Intressant att se vissa av namnen under den. Henry Ascher som är medlem i den antidemokratiska sekten Kpml(r), Dror Feiler som är troende kommunist och Farc-anhängare och Maj Wechselman som har en lång historia av stöd till allehanda diktaturer. Uppriktigt sagt hade det varit mer bekymmersamt om dessa diktaturkramare och antidemokrater berömt Israel. Då hade man verkligen haft anledning att vara misstänksam.