I SvD idag redogörs för hur snart sagt allt inom försvaret – utom Högkvarteret – ska halveras. Inte vaktparaden heller hoppas jag, för även om den ”eviga freden” inträder så är en klämmig parad alltid välkommen, tycker jag i min enfald!
Men allvarligt talat: ”Ett land har alltid en armé – sin egen eller någon annans”. Tanken att förebygga anfall mot Sveriges territorium genom ”fredsskapande” m. fl. åtgärder utomlands, t. ex. som nu i Afghanistan, är inte helt fel. Fienden bör ju lämpligen bekämpas och tillbakaslås innan han landstiger; det skadar Sverige minst och fienden mest. Men om han nu står vid gränsen och vill landstiga? Vad har vi då att sätta emot? NATO? USA? Kanske, om det ligger i deras intresse, och om vi visar att det ligger i vårt intresse att kämpa. Att minska försvaret minskar omvärldens tilltro till vår vilja att kämpa, och reducerar därmed deras intresse och vilja att hjälpa oss. Det finns en gräns, en lägsta nivå, när de inte längre kommer att ha intresset och viljan. Den gränsen rycker allt närmare, tyvärr.
Borde man inte dra ner på alla generaler i Högkvarteret också? Vilka ska de leda egentligen? Räder till Cocktailpartyn?
Dessa planerade nedläggningar är inget annat än skandal. Det borde anordnas ett nytt Bondetåg genast!