Och inte bara Sverige verkar det, utan alla stater som inte underkastar sig den iranska ”revolutionen”. Syftet är att skapa ”a single world community”. Så här står det i preambeln till Irans konstitution:

With due attention to the Islamic content of the Iranian Revolution, the Constitution provides the necessary basis for ensuring the continuation of the Revolution at home and abroad. In particular, in the development of international relations, the Constitution will strive with other Islamic and popular movements to prepare the way for the formation of a single world community …

Källa.

Konstitutionen utgör alltså basen för att fortsätta revolutionen inte bara hemmavid utan också utomlands. Konstitutionen ska ”kämpa tillsammans med andra islamiska” rörelser för att lägga grunden för en enda världsvid gemenskap, heter det. Det är väl denna gemenskap som kallas ummah, kanske. Ett folk, ett rike, en ledare …

En gemenskap grundad i en islamistisk revolution har föga utrymme för liberala och demokratiska stater. Den har nog, som framgår av den citerade texten, egentligen inget utrymme alls annat än för sig själv.

Inte undra på att ”president” Ahmadinejad i Iran utropar både ”död åt Amerika” och ”död åt Israel”, stater som båda är såväl liberala som demokratiska. Viljan att utplåna Israel är såväl islamonazistisk som direkt antisemitsk, dessutom.

Han skulle sannolikt lika gärna utropa ”död åt Sverige” om någon bad honom. Och han skulle säkerligen inte vara nödbedd.

Frågan uppstår då: Är det rimligt att den liberala och demokratiska staten Sverige upprätthåller diplomatiska relationer med en stat vars konstitution innehåller en strävan att utplåna inte bara Sverige utan också USA och Israel och för den delen alla andra liberala och demokratiska stater i världen, och alla andra stater också som inte underkastar sig islamismen i den iranska regimens tappning?

Svaret är väl nej, skulle jag tro. I stället är det mycket rimligt att stå detta onda emot, såväl politiskt, diplomatiskt som militärt.

Iran hotar dock inte i första hand Sverige, utan Israel.

Den som vill stå detta onda emot måste alltså i första hand stå upp för Israel, såväl politiskt, diplomatiskt som militärt.

Jag väntar fortfarande på ett kraftfullt och entydigt uttalande eller agerande, såväl politiskt, diplomatiskt som militärt i den riktningen från Sveriges regering.

Men så länge ett sådant uttalande eller agerande inte föreligger, blir slutsatsen av denna brist rimligen att Sveriges regering tycks lägga sig platt inför den islamonazistiska regimen i Iran och dess önskan till världsherravälde.

Ett aningen hårdraget resonemang, javisst, men nog har det väl lite fog för sig, eller hur!

Kommentarer är stängda.