I ett inlägg på Brännpunkt i SvD för länge sedan (den 12 juni 2001 närmare bestämt), som du kan läsa här (pdf-nedladdning), skrev jag bland annat följande:

Vad som slår mig i debatten om statsskicket är den totala avsaknaden — av en diskussion kring det som saken egentligen borde gälla, nämligen distinktionen mellan arv och val. Om vi funderar lite på hur mycket av vår livssituation som vi nu levande människor kan ändra genom våra egna val och hur mycket av livssituationen som beror på val som gjorts av tidigare generationer och som vi ärvt av dem, så borde man fort och enkelt kunna finna att vårt nuvarande samhälle på gott och ont – men mest gott – bygger på det som tidigare generationer skapat. Om vi i val försöker ändra rådande förhållanden utan vidare, utifrån vad de nu levande anser vara önskvärt, utan tanke på att de rådande förhållandena byggts upp under generationer av trial and error, så förefaller mig risken stor för att det vi ändrar blir, inte till det bättre utan till det sämre. Samtidigt riskerar vi då också att varje generation måste uppfinna hjulet på nytt. I valsituationen riskerar vi dessutom att göra oss skyldiga till vad Hayek kallade för det konstruktivistiska misstaget, nämligen att tro att vi vet det vi inte vet, att tro att vi vet hur det goda samhället ser ut en gång för alla, och att tro att vi kan välja att skapa det. Det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland visar detta misstag i allt sitt elände. Vad som erfordras är i stället alltså en stor ödmjukhet inför vårt arv som, vare sig vi är medvetna om det eller inte, betyder mer för oss än de val vi kan göra. Monarkin utgör ett sätt att symboliskt medvetandegöra detta.

SvD 2001-06-12

I dagens Svenska Dagbladet är Per Gudmundson inne på samma tema: ”Samhället stärks av institutioner med annan kontinuitet än partiväsendet”, skriver han här.

Monarkins kritiker vill i stället låta påskina att demokratin, dvs. valprincipen, är mera högtstående än arvet. Men båda har sina fel och förtjänster. Ätten Bernadottes stamfar, Karl XIV Johan, blev dessutom faktiskt vald till kung just på grund av hans förtjänster. Ett val som är giltigt ännu i denna dag.

Om folket hade önskat avskaffa monarkin så hade monarkin blivit avskaffad. För det är ändå folket som i sista hand bestämmer, antingen det riksdagsfolk som valde Karl XIV Johan till tronföljare år 1810 eller det folk som i dag väljer att låta hans arvtagare, vår nuvarande kung, fortsätta vara kung. Valet år 1810 har blivit till ett arv år 2009.

Tänk så många andra val som många människor har gjort under alla år, val som vi dessutom inte har en aning om, men som ändå format världen och de nu levande människorna till sådana de är, på gott och ont, men mest på gott. Det manar till ödmjukhet inför just arvet. Därigenom undviker vi dessutom det konstruktivistiska misstaget.

***

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,