I Expressen för den 5 juni skriver Jakob E:son Söderbaum detta. Han återkommer intressant nog till distinktionen mellan arv och val, en distinktion som jag skrivit om i Svenska Dagbladet för länge sedan, och som du ännu kan läsa om här (varning för pdf-nedladdning).
Arvet är någonting större och mera tungt vägande historiskt sett än valet, som är en ögonblickshandling. Det är en felsyn att tro, att vi genom ögonblickliga val kan utplåna millenier av arv.
Söderbaum menar, att Carl Philip är den rättmätige tronarvingen, dvs. att det val som efter prinsens födelse ledde till att han ”avsattes” som Sveriges Arvfurste, är ogiltigt, som jag förstår det nämligen utifrån just arvsprincipen.
Och enligt traditionell svensk rätt är det mannen som ärver före kvinnan – till skillnad t. ex. från judisk tradition där det judiska arvet uppbärs på kvinnolinjen. Det ena är inte sämre än det andra, sub specie aeternitatis. Det är inte heller fråga om att ”välja” mellan arv och val, utan just om att inse vad som är vårt arv, både som svensk och som jude. Olika, ja, men ändå arv.
Så kanske borde ändå Victoria träda tillbaka till förmån för den f.d. och kanske tillkommande kronprinsen Carl Philip?