Bitte Hammargren har här skrivit en hel artikel där hon så gott som uteslutande redogör för israeliskt lidande. Även här skriver hon på ett balanserat sätt om Israels problem. Jag är, om inte imponerad så, nästintill!

Thomas Gür skriver också – mera väntat – om den israeliska demokratin som ”lever trots alla år av hot”. Det gör han här.

Detta är iofs bara länkar till Svenska Dagbladet, men ändå! Det visar på att all rapportering/kommentering inte nödvändigtvis måste vara en – medveten eller omedveten – apologi för den islamofascistiska imperialismen. Bra!

Thomas Gür förtjänar att citeras. Så här skriver han: ”Man kan göra tankeexperimentet hur det svenska samhället skulle se ut om vi under de senaste 60 åren hade varit mer eller mindre kontinuerligt hotat och ibland direkt angripet av våra grannländer – ofta i koalitioner – med målet att upphäva den svenska statens existens. Grannar skulle dessutom mellan angreppen ha uppmuntrat till terrorhandlingar på svensk mark och även utbildat och försörjt dessa terrorister. Hur tolerant, öppet och fritt skulle Sverige som land vara under sådana omständigheter? – Det anmärkningsvärda med Israel är inte dess brister, för vilka det förtjänar att kritiseras, utan att Israel trots allt förmått att behålla sin karaktär av demokratisk stat och öppet samhälle genom sex decennier. Det är på de meriterna som Israel ska bedömas.”

Bra sagt! Och graden av svensk demokrati under hotet av anfall kan man kanske få en uppfattning om genom att begrunda att Sverige under det andra världskriget ställde in ett just demokratiskt val. Sverige var aldrig någons fiende under VKII. Israel har däremot alltid under hela sin existens varit någons fiende. Men Israel har ändå aldrig inställt något val!