Jag råkar vara folkbokförd i Mölndals kommun, eller Mölndals ”stad”, som man kallar sig. Jag är också prenumerant på Mölndals-Posten. I torsdags innehöll denna publikation en bilaga, kallad ”ditt & mitt MÖLNDAL”. Den kan du ladda ned härifrån (pdf).

Där kan du då, under rubriken ”Tillsammans tar vi ansvar” och i anslutning till Mölndals ”toleransprojekt” läsa följande uttalande från kommunstyrelsens ordförande Marie Östh Karlsson (S) (foto nedan t. v.):

Jag är glad att vi har så modiga och trygga medborgare i Mölndal. Tillsammans tar vi ett stort ansvar för att ta emot människor som kommer hit på sin flykt från krig. Det är bevis på stor förståelse för andra människors livsvillkor. Det är inte alltid så lätt för oss att förstå hur dessa människor tänker eller förstå deras uttryckssätt. Det ställer krav på oss att vara toleranta. I Mölndal har vi sedan några år tillbaka ett toleransprojekt för våra unga människor. En verksamhet som syftar just till att öka förståelsen för andra människors åsikter. Att vara intolerant är, å andra sidan, att försöka hindra personer med andra åsikter och värderingar att få uttrycka sina åsikter och leva sina liv. Tolerans har därmed med både yttrandefrihet och handlingsfrihet att göra. För Mölndal är den verksamheten oerhört viktig. Vi har under många år tagit emot ensamkommande barn. Att förstå och möta dessa, med värdighet och respekt ställer krav på tolerans.

Och visst har Marie visat tolerans. Inte minst en tolerans för en mördare att leva sitt liv. För när Alexandra Mezher, (foto ovan t. v.) en kristen flicka med ursprung i Libanon, av allt att döma nyligen mördades av en av allt att döma muslimsk pojke/man från Somalia som tolerant nog tycks heta/kalla sig Youssaf Khaliif Nuur och tolererats ha fått uppehålla sig i Mölndal, ja då säger Marie följande:

– Det är tråkigt och traumatiskt för alla, speciellt för familjen, men också för arbetskamraterna naturligtvis. Sen kan jag inte låta bli att låta tanken gå till mannen som gjort dådet, det är också en människa bakom.

Källa.

Det hedrar Marie att hon kallar förövaren för man. Men om han är man: varför bodde han då på ett HVB-hem? Hem som för det mesta inriktar sig på att ta hand om barn, inte män? Men varför måste hon tänka på förövaren?

Rikspolischef Dan Eliasson har tyvärr också uttryckt sympatier för gärningsmannen:

– Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?

Eliasson har tydligen ännu inte förstått vad hans uppdrag går ut på, nämligen bland annat att gripa de personer som kan misstänkas för brott och se till att de lagförs. Inte att sympatisera med dem!

För oavsett ”killens”/mannens/pojkens eventuella trauman, så är det både Eliassons och Marie Östh Karlssons förbannade skyldighet att se till att mördare straffas. Inte att stryka dem medhårs!

En mördares eventuella trauma är nämligen ett intet jämfört med det trauma som föreligger hos den som mördaren mördat. Mördaren lever, men den mördade dör. Och traumat att behöva dö är nog större än vad någon ännu levande egentligen kan inse.

Och vad är det för slags tolerans som har lett fram till detta?

Den sannolike mördaren tycks inte ha tolererat Alexandras rätt till sitt liv.

Varför ska då vi som erkänner Alexandras rätt till sitt liv tolerera hennes sannolike mördares rätt till sitt liv?

Det förhåller sig nog ändå sist och slutligen på det sätt som Karl Popper beskriver:

[O]begränsad tolerans måste leda till att toleransen försvinner. Om vi erbjuder även dem som är intoleranta obegränsad tolerans, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp så kommer de toleranta att förgås, och toleransen med dem. – Med denna formulering menar jag t ex inte att vi alltid bör undertrycka framförandet av intoleranta filosofiska tankar; sålänge vi kan bemöta dem med rationella argument och hålla dem under kontroll genom den allmänna opinionen skulle det utan tvekan vara oklokt att undertrycka dem.

Men vi bör förbehålla oss rätten att undertrycka dem, med våld om så behövs, ty det kan visa sig att de inte är beredda att möta oss med rationella argument utan börjar med att fördöma alla argument: de kanske förbjuder sina anhängare att lyssna på rationella argument, eftersom dessa är vilseledande, och lär dem att bemöta argument med knytnävens eller pistolens hjälp. Därför måste vi förbehålla oss i toleransens namn rätten att inte tolerera de intoleranta.

Vi bör hävda att varje rörelse som förkunnat intolerans är olaglig och vi bör anse uppvigling till intolerans och förföljelse lika brottslig som uppvigling till mord eller människorov eller till att återuppliva slavhandeln.

Den tolerans som Marie Östh Karlsson i Mölndal och Dan Eliasson hos polisen ger uttryck för, är alltså i själva verket livsfarlig!

Vi får aldrig vara toleranta mot de intoleranta, aldrig ursäkta de intolerantas våld, vare sig det sker mot Alexandra, mot judar (det pågående folkmordet genom knivattacker i Israel med omnejd är bara ett exempel), eller mot någon annan individ eller folkslag!

Den som dödade Alexandra i Mölndal var uppenbart inte tolerant.

De som dödar judar ”bara” för att de är judar i Israel med omnejd genom pågående knivattacker är det uppenbart inte heller. Här en länk. – Märk väl att detta mördande understöds ekonomiskt av Sveriges nuvarande antisemitiska statsledning!

Alla dessa intoleranta måste alltså av oss som i grunden är toleranta mötas med den allra största, mest djupgående, starkaste och kraftfullaste intolerans!

Dessa de intoleranta måste bekämpas med alla till buds stående medel!

Tillägg 2016-02-03: Polisinspektören Anders Karlsson i Göteborg riktar i Expressen idag följande uppmaning till Eliasson: ”Be snarast regeringen om att få bli entledigad från din befattning som rikspolischef. Du har ingenting att tillföra svensk polis mer än fullkomligt kaos och total polisiär frustration.”

Jag tror tom. att vad Eliasson har att tillföra Sveriges folk ingenting annat är än just detta: fullkomligt kaos och frustration.

Tom. tror jag ”regeringen” borde entlediga Eliasson utan att invänta hans egen begäran. Det kan och borde ske omedelbart!

Vad som då borde ske med Marie Östh Karlsson i Mölndal återstår att bedöma. Bör hon avgå eller avsättas? Tja, antingen eller. För tertio non datur. Dvs. ”något tredje alternativ finns inte”. I alla fall enligt min ringa mening …

Tillägg 2016-02-12: Migrationsverket har nu tydligen beslutat att avslå den misstänkte mördaren Youssaf Khaliif Nuur ansökan om uppehållstillstånd. I beslutet har man även gjort bedömningen att han inte är minderårig.

Inom Migrationsverket har det bestämts att om det inte är uppenbart att en sökande inte är minderårig så ska sökanden anses som minderårig till dess att slutligt beslut i frågan om uppehållstillstånd fattas. Det är först i detta slutliga beslut som frågan om minderårighet ska avgöras. Så har tydligen också skett i detta fall. Jag har som anställd i Migrationsverket dock länge hävdat att åldersbestämningen borde ske långt tidigare genom ett så kallat ”beslut under handläggningen”. För åldern är ju helt avgörande för hur bedömningen i övrigt i ärendet ska ske. En minderårig har dessutom förmåner som en vuxen inte har. T. ex. förmånen att som Nuur få bo i ett HVB-hem.

Om det alltså hade funnits rutiner för att snabbt bedöma och besluta om ålder, hade Migrationsverket snabbt kunnat besluta om att Nuur inte var minderårig och därmed inte hade rätt till placering i ett HVB-hem. Därmed hade han inte alls fått tillfälle att mörda Alexandra Mezher. Han hade bott på ett helt annat ställe än det HVB-hem där Alexandra jobbade. Han hade givetvis kunnat mörda någon annan där. Men om Migrationsverket hade följt mitt råd – det sker visserligen mycket sällan – och tillämpat institutet ”beslut under handläggningen”, i stället för att in i det sista låta den sökandes felaktiga påståenden styra handläggningen, hade just Alexandra Mezher med den största sannolikhet varit vid liv idag.

Men nu är det alltså bestämt att sådana ”beslut under handläggningen” inte ska förekomma när det gäller åldersbedömningar. Tråkigt tycker jag. Alexandra skulle säkert ha hållit med …

Allmänt sett kan det väl aldrig få vara så att en myndighets rutiner bidrar till att människor mördas? Att det blivit så i just detta enskilda fall förefaller mig dock tyvärr uppenbart.

Kanske då bäst att Migrationsverket som det heter ”ser över rutinerna”.

Ett svar på ”Mölndal, mord och (in)tolerans”

Kommentarer är stängda.