Rapport om detta finns här. Tahadhiyan går mot sitt slut, och har fyllt sitt syfte att ge Hamas en tid för att samla nya krafter i sitt anfallskrig mot Israel.
Den israeliske vice försvarsministern säger här att en storskalig operation i Gaza närmar sig.
Låt oss hoppas, att scenariot från tidigare inte upprepar sig, att Israel går in i Gaza, varefter västerlandet som en man och i kör med FN och Hamas m. fl. palestinska gråterskor upphäver skrin om israeliskt ”övervåld”, och kräver att striderna skall upphöra.
Men tidigare ”vapenvilor” har visat sig fruktlösa, inte minst den nuvarande ”tahadhiyan”.
Syftet med ett krig, vilket som helst, är att vinna. Eftersom angriparen Hamas inte kan vinna, måste Israel denna gång äntligen se till att Hamas förlorar. Kriget måste föras till sitt slut, precis som det andra världskriget. Den kommande striden bör inte upphöra förrän Hamas besegrats militärt en gång för alla, kapitulerat, avväpnats och upplösts. Som Churchill sade: ”Stater ingår inte fred med fiender. De besegrar dem”. Och Hamas är en verklig fiende till Israel, inte bara militärt utan i alla avseenden.
Men tyvärr är en seger verklig först när ”fienden inför sig själv har bekänt sig besegrad”. Det känns inte som om Hamas-fanatikerna är beredda till denna ”hjärtats omskärelse” till medmänsklig kärlek i förhållande till judar hur mycket de än besegras militärt. Detta kommer nog att förbli det återstående problemet, även efter Israels kommande militära seger.
Men vi kan tro på att det kan ske, vi kan hoppas att det kommer att ske, och vi kan var och en göra vad vi kan för att det skall ske. En sak är klar: En sådan bekännelse kommer inte att ske på slagfältet, utan i helt andra sammanhang.
***
Läs även andra bloggares åsikter om Churchill, Gaza, Hamas, islamism, Israel, krig, tahadhiya